Fyra månader har gått sedan Piaf lämnade mig, lämnade oss, och jag har inte riktigt tillåtit mig att sörja, inte ordentligt. Jag är absolut inte kall eller känslomässigt handikappad, men jag tror jag har en försvarsmekanism som är starkare än sorgen. Det gör så förbaskat ont att känna efter, gräva i det onda, och jag lever så mycket hellre i nuet. Då och då låter jag sorgen komma över mig, minns och saknar och gråter. Men det blir bara korta doser, för ofta är vi ute i skogen och tänk om vi möter någon när jag går där och lipar, det går ju inte. Dessutom är det jobbigt att gråta, och inte ger det mig min älskade hund tillbaka , heller. Så jag stoppar undan sorgen igen, till nästa gång. Men jag känner mig väldigt ofärdig med att sörja Piaf, och det är väl just för att jag håller på så här.

Samtidigt lever flera av Piafs egenheter vidare – genom Femma. Piaf var Femmas stora idol. Det var Piaf som först lät liten Femma-valp krypa intill och sova nära hennes goa tjocka päls. Under promenaderna var det de två som gick tillsammans längst fram, medan Delfi och jag gick bakom.Det märktes inte mycket på Femma när Piaf gick bort, men det var ett tillfälle i somras, när jag var hos pappa, då hon visade att hon inte glömt tant Piaf. Femma låg och kopplade av ett par meter bakom mig när pappa frågade vad den svarta hunden hette som jag hade tidigare, och när jag svarat pekade pappa på Femma, som hade lyft på huvudet och tittade förväntansfullt på oss. Lilla hjärtat…

Sedan har hon ju tagit över vissa saker från Piaf, och det är väl positivt… mest för att det just kommer från Piaf. Som det här med att ligga på golvet precis mellan mig och soffbordet när jag äter middag framför tv:n… Mycket strategiskt, och det var alltid Piafs självklara plats, i alla fall så länge jag åt frukost eller middag – sedan gick hon och lade sig under bordet, vilket var svårare att förstå, eftersom bordet har en hylla undertill, så det var onekligen lite tajt för henne, i alla fall att komma dit och ut igen. Särskilt krångligt var det att komma ut från den platsen, och jag var ibland rädd att hon inte skulle lyckas utan att göra sig illa, men det värsta som hände var bara att hon slog i huvudet ibland när hon fick bråttom… till köket exempelvis. Den vanan har Femma inte tagit efter, men platsen mellan bord och soffa, den var hon inte sen med att ta över…

Eftersom jag tog den bilden igår kväll, så var jag väl extra uppmärksam i morse, och visst var det så som jag noterat lite passivt tidigare: Femma har även tagit efter Piafs vana att slicka rent Delfis matskål, dricka några slurkar vatten och sedan slicka rent lite till… Klockrent Piaf-beteende.