Igår var en sån där dag då jag inte behövde åka någonstans, det gillar jag. Jag lade två spår på morgonen, sedan gick vi en promenad helt utan träning – det är svårt för mig att låta bli, men det gick – och sedan fick hundarna gå sina spår, hur bra som helst. Sedan kunde jag med gott samvete ägna flera timmar åt min lånade bok Allt vi har gemensamt (Sanna Torén Björling), och jag kan inte låta bli att återge den här vackra historien från boken:

Sherrys pappa har sina rötter på en fårfarm i Wyoming, söder om Montana. Där lystrade en av hundarna på ett alldeles speciellt sätt. Som ung flicka gav Sherrys farmor uppmaningen i samtalston: Gå och hämta fåren. Shep, go get the sheep.

Shep, som i shepherd, herde, gav sig genast av, snabb som en vind, drev fåren in mot ladan för natten, undan rovdjur och regn. Flocken kunde vara långt borta, på andra sidan kullarna, men Shep misslyckades aldrig. Andra hundar tog över uppgiften när hon dog, men ingen var lika pålitlig.

En vinter många år senare drog en hård storm in över Wyoming. Fåren var ute, men det började bli sent och var redan mörkt. Kvinnan som skulle bli Sherrys farmor gjorde ett försök, hon gav sig iväg för att ta in dem, men blev tvungen att vända om, det var för farligt, det skulle aldrig gå, hon riskerade sitt eget liv på kuppen. Hon försökte somna medan vinden ven utanför, kände oron för lammen i kroppen, om de förlorades, hur skulle de kunna klara sig i kylan och vinden, i snön? Men hon skulle aldrig ha kunnat rädda dem, hon hade själv frusit ihjäl.

Morgonen var stilla. Hon var fortfarande rädd när hon vaknade och gick ut, men så hörde hon ett ljud från ladugården. Därinne var fåren, alla djur, i säkerhet, välbevarade.

Hon var förstummad. Hon var övertygad om att Shep kommit tillbaka för en natt, för att ta in fåren.

Berättelsen lever vidare i familjen. Den är en sådan historia som Sherry hör under hela sin uppväxt.

Ur: Allt vi har gemensamt (Sanna Torén Björling)