Igår gick vi som vanligt dagens sista promenad i mörkret; ca 2 km på vägen som går rakt genom skogen ut till den asfalterade vägen – och tillbaka. Jag uppskattar den, det blir inte tråkigt just för att vi går i mörkret. Eller i pannlampans, och ibland månens sken. Rätt vad det är hörs något prassel i buskarna, eller ett par lysögon går över vägen en bit framför oss.

Men igår fick vi – eller i alla fall jag, för hundarna tog ingen som helst notis som jag kunde se eller märka – uppleva något speciellt. Vi var på väg hemåt, dvs i nordlig riktning, när himlen plötsligt lös upp i rött/rosa. Jag såg inte någon jättestor del av himlen, men tillräckligt. Lika snabbt försvann skenet igen och allt var mörkt och stilla, förutom inne i klubbhuset jag precis skulle till att passera (vid fotbollsplanen). Därinne var det upplyst och jag undrade så smått vad de höll på med, egentligen… Hade de fyrat av något slags tyst fyrverkeri? Eller hade jag rent av inbillat mig det där skenet?? Det var minusgrader och knappast läge för åskväder, och dessutom hade det redan gått någon minut, så de där sekunderna man ska räkna för att beräkna avstånd hade passerat med råge.

Något hundratal meter till gick vi på vägen, när det hördes ett dovt muller – det kom från nordväst och lät ungefär som vid en sprängning; först ett par dova knallar, sedan ett utdraget muller. I huset vi just passerade började en hund skälla, och jag undrade om ägarna hört vad det var som fick hunden att reagera. Med tanke på tiden som gick mellan ljus och ljud var jag inte ens säker på om de hörde ihop, och jag förmodade att jag nog aldrig skulle få veta vad det varit.

Någon timme senare hade jag landat i soffan och surfade lite – och såg att det i flera olika lokala grupper på Facebook skrivits och undrats över ljusskenet och/eller ljudet. Det länkades till andra grupper runt om i Västsverige, och till slut verkade det konstateras att det varit en bolid. Jag har då aldrig ens hört talas om bolid förut, men beskrivningen stämmer på ju bra, och det förklarar också tiden mellan ljud och ljus – det hände inte nästgårds, precis…

Blixtar och dunder, bomber och granater… Igår hade jag ett riktigt halleluja moment med Delfi. Femma var också duktig, men med henne gick det mesta smidigt, det var också riktigt roligt, eftersom jag äntligen vågade mig på att ta ut avstånden ordentligt i några markeringar och linjetag i skogen. Tack vare våra walkups i Uddevalla har hon fått självförtroende att gå ut lååångt.

Femma och Delfi fick turas om att skickas ut till memory-områden som de varit på en gång tidigare – dem kastade jag ut som markeringar längs vår promenad. Jag kastade ut fyra apporter, och två fick de hämta direkt som markeringar, två fick ligga kvar som memories, som vi plockade in på vägen tillbaka.

Det första området hämtades in utan några problem, Delfi först, sedan Femma. På det andra området skickade jag Femma först, och där fick jag vid något tillfälle gå en bit närmare, för jag behövde pusha ut henne till området igen, men hon tog inte signalen, så jag tänkte att avståndet är väl för långt… och när jag gick närmare så tog hon tecknet, gick ut igen och hämtade.

Sedan var det då Delfi – hon gick också hyfsat rakt ut till området, men hon hittade inget och sedan börjades det: jag blåste säkert tjugo stopsignaler och gav lika många dirigeringar och närsökssignaler… och hon tog nästan alla signaler som en liten gudinna. Det var ett par ut-tecken som hon tolkade so m sidtecken, men kom ihåg att avståndet var långt och vi hade många träd emellan oss, som jag fick hålla på att titta fram mellan. Men herregud, vad vi samarbetade! Delfi ville verkligen ha min hjälp och slutade aldrig tro att jag hade koll… Så himla synd då, att jag inte hade koll…… För när jag till slut bad henne sitta och vänta så jag fick komma och se varför hon inte hittade bolljäveln… så gick jag över den, ett trettiotal meter framför området där jag sagt åt henne att leta. Visst hade hon dragit sig framåt flera gånger, men hon hade ju lydigt lytt mina signaler när jag pushade ut henne igen… Hur som helst var jag helt salig över hur vi hade jobbat ihop. Visst var det på tok för många signaler på en och samma uppgift, men jag blev inte det minsta irriterad, snarare mer och mer impad, och hon slutade inte att lita på mig. När vi kom till det tredje och sista området skickade jag Delfi först och hon fick omedelbar utdelning, så allt var gott.

Långt efteråt kom jag på hur den där bollen måste ha flyttat på sig: Femma måste ha varit laddad redan när hon sprang emot mig den första gången, men släppt den när jag pushade ut henne. Jag kanske ska börja använda kikare när jag ska träna hundarna på de där avstånden…?

Det har varit frostigt de senaste dagarna, vilket stärkt motivationen att städa och pynta inför advent. Frosten påminner åtminstone om snö, vilket motiverar mer än plusgrader och regn. Kökets gardiner och dukar är utbytta och går i rött, och hela husets fönster har fått sin putsning både på insidan och utsidan inför att adventsstakarna får ta plats i fönstren, men i år delade jag upp putsningen och tog bara ett par-tre fönster i taget. En dörrkrans fixade jag ihop med en stomme som jag köpt på loppis för flera år sedan, granriset är från den egna trädgården, där en fin gran tyvärr står och dör så sakteliga, och pyntet är från tidigare års köpta dörrkransar. När favoritstakarna stod och lös i fönstret fick det bli en tjuvstart med adventsfika.