Igår var vi iväg på en hel dags walkup-träning igen, som jag verkligen hade sett fram emot. Inget regn eller blåst – och det både regnade och blåste ordentligt – kunde heller ändra på det, men det var också skönt nog ingen som flåshurtigt drog fram den gamla klyschan om dåligt väder och dåliga kläder – tack för det!! Tvärtom tog vi gärna en extra liten paus inne i ett vindskydd där vi kunde värma händerna mot en levande eld, de mindre välpälsade hundarna fick på sig täcken under de längre passiviteterna och nog muttrade vi alla någon gång över att få regnet piskat i ansiktet. Och händerna som stelnade på oss. Regnkläder, stövlar och vattentäta handskar var hett samtalsämne. Men visst tränade vi hund, och grym träning var det!

Även denna gång hade Peter och Jeanethe knåpat ihop flera riktigt bra upplägg åt oss, med förberedda, blinda områden och skottapporter som störning. Strax före lunch var det en blind apport som ställde till problem för de flesta och det blev en del väntan – Femma satt och blev kall och var riktigt glad över att få gå in i bilen när det var dags för paus, mindre glad när hon skulle gå ut igen… Men efter pausen ändrade jag taktik; hon slapp täcke och fick istället hålla igång med fysisk aktivitet, dvs. hennes älskade busapporteringar höll henne glad och varm. När vi sedan gick ren walkup var det en helt annan sak; skottapporterna avlossades till höger och vänster, framåt och bakåt, och då är Femma i sitt esse. Dessutom hade regnet lugnat sig och temperaturen stigit några grader.

Det tråkigaste med dagen var att det var sista tillfället för säsongen, men jag är så otroligt glad över att ha fått vara med på detta. Att Femma har stärkts av dessa träningar har alla som varit med från början kunnat se, och jag har fått massor med motivation för och bilder av vad som behöver tränas – och varför.

På väg till bilen tömde jag jackfickorna på vatten.