Ju mer vi tränar, desto mer tur har vi

Jag har aldrig haft – eller sett eller hört överhuvudtaget – någon hund som nyser som Femma, och idag väcktes jag av just en sådan nysning, eller snarare serie av nysningar, där den sista är den häftigaste och tydligen den effektivaste. När man ser henne medan hon går igenom dessa nysningar blir man nästan rädd; hon skrynkar ihop hela ansiktet gång på gång och jag brukar undra om hon har fått något i nosen. Men lika plötsligt som nysningarna börjat, så slutar de också, med just den där sista, häftiga nysningen. Nu var vi ute och spårade igår, så jag ska lägga det på minnet och se om det är det som är mönstret: spårning –> nysning?

Spåret vi gick igår lade jag i skogen, där som jag lade tävlingsspår tidigare i höst. Femma fick den första hälften av spåret och Delfi den andra hälften, det blev alltså cirka 500 meter var. Femma fick 5 + 1 pinnar i sitt spår och hittade alla, Delfi fick 3 + 1 och missade en. Men båda spårade ljuvligt bra, däremot får jag inte glömma att lägga in klurigheter i Femmas spår, för hennes tempo är… mindre lämpligt när spåren går i nedförsbacke – i uppförsbackarna, däremot är det rätt skönt att bli bogserad 🙂

I helgen fick både Femma och Delfi träna med en trevlig träningsgrupp i Jonsered, och jag fick träffa ett av Femmas yngre halvsyskon, en ett och ett halvtårig hane som var suuuuperduktig! Wow, så kul att se. Nu var Femma också jätteduktig, men hon är ju också dubbelt så gammal. Jag var i alla fall väldigt nöjd med träningen: vi gick mycket jaktfot, körde ett stort sök, linjer/dirigeringar med närsök i skogen, och till sist det bästa av allt – det vi behöver mest av: långa markeringar inne i skogen. Markeringarna blev kluriga att se, men det är något som taggar Femma; man ser hur hon spetsar öronen och alla sinnen för att uppfatta och verkligen få in den där apporten.

När vi tränat i ca två timmar… var det dags för nästa gäng hundar. Även i den gruppen fanns en ung släkting till Femma – en kusin, tror jag – och minst lika duktig som den förra! Själv körde jag nu Delfi och försökte verkligen vara mitt nya, konsekventa jag. Ta min tid för att det ska bli bra för min hund. Det funkade riktigt hyfsat och det bästa tecknet var att jag inte fick något ljud från Delfi under hela träningen. Vi körde också sök, linjer och markeringar. Det som blev rejält utmanande för Delfi var ett närsök där vi grävt ner tennisbollar/riktigt små dummies i djup mossa, och nu visste vi att det bara fanns en kvar – en perfekt uppgift för Delfi, som alltför gärna lämnar området när hon tror att hon sökt klart. Nu fick jag verkligen testa mitt mod att våga ta plats och låta det ta tid… för tid tog det. Delfi sökte ordentligt ner i mossan, men lämnade området och fick dirigeras tillbaks. Sökte, lämnade, dirigerades, sökte… osv. Vid något tillfälle tvekade jag om jag skulle fortsätta, men hörde en röst bakifrån om att ”hon verkar hon inte ledsen, precis” och det stämde ju. Delfi blir inte det minsta låg av alla dessa signaler, och jag tyckte nog att hon stannade kvar allt längre innan hon svävade iväg, och ju mer hon jobbade, desto mer gav jag mig f-n på att hon skulle få utdelning för sitt slit 8ch samarbete. Med facit i hand var problemet, tror jag, att den sista lilla dummyn låg i djup mossa, men uppe på en liten förhöjning. Hon behövde alltså inte bara leta djupt ner i mossan, utan faktiskt också höja nosen lite och söka av förhöjningarna i området. Självklart, kan tyckas, men jag skulle tro att det var läxan Delfi fick med sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s