Löpsystrar

Egentligen tycker jag inte att löp är särskilt spännande, varken att skriva om eller att läsa om. Löpen är ett nödvändigt ont, om man nu inte väljer att kastrera. Samtidigt som folk i sociala medier, inte minst i jaktrelaterade grupper på FB, i hårda ordalag fördömer kastrering/sterilisering av både tikar och hanhundar och talar sig varma för att lära hanhundarna att arbeta med löptikar, eftersom det är vad man kan förvänta sig av arbetande hundar, så kvarstår faktum; att löptikar måste avstå kurstillfällen, tävlingar och prov för hanhundarnas skull. Visst finns det tikar som kan behöva vila när de löper, men de flesta tränas nog som vanligt, men måste oavsett avstå kurs, tävlingar och prov. I vissa fall, åtminstone.

För hos en del tränare, främst inom brukset, verkar löptikar inte vara något problem, vilket fortfarande förvånar mig, ovan som jag är. Jag ba’ ”Femma löper!!” och tränaren ba’ ”Det har ingen betydelse, bara kom”… och detta gäller även vid höglöp och jodå, det är hanhundar med även på dessa kurser.

Även på bruksklubbarna luckras reglerna upp alltmer kring löptik – men det varierar fortfarande. På vissa klubbar får löptikar hålla sig till en begränsad del av planerna, men på allt fler klubbar får löptikar röra sig obehindrat överallt på klubben – man menar att man ändå inte kan ha några garantier för att löptikar inte rör sig överallt på planerna och det är bättre att hundarna som tränar där lär sig att hantera det. En del hävdar till och med att löptikar oftast inte är något problem – om inte hanhundsägarna vet om att det är eller varit en löptik där…

Så brukshundar (och diverse sällskapshundar som tränas i allt som tränas på bruksklubbarna) förväntas på allt fler ställen att klara löptikar, medan detsamma inte förväntas av jakthundar. Jag klagar inte, utan konstaterar och accepterar helt och fullt, men ställer mig lite frågande, framför allt varje gång diskussionen för och emot kastrering dyker upp.

För mig känns det i alla fall lyxigt här i Sverige, att de allra flesta hundägare har koll på sina hundar, till skillnad från hur det var i Lux, vilket var det avgörande argumentet som fick mig att kastrera mina tidigare tikar. Här händer det ytterst sällan att man träffar på förrymda hundar i skogen (särskilt här ute i Tjottahejti…), men i Lux hände det allt som oftast, och dessutom kunde man få höra (av hanhundsägare) att löptikar inte hade i skogen att göra, utan borde stanna hemma…! Joråsåatt… Det hände i och för sig också att hundägare, som fått springa ikapp sina hanhundar då dessa valt att följa efter mig och mina tikar i skogen, blivit väldigt förvånade då jag förklarade att mina tikar inte löpte, eller att de rent av var kastrerade, båda två… Joråsåatt…!

Nu för tiden tycker jag nog att det meckigaste med löpen är att jag får rulla ihop och stuva undan mina favoritmattor – särskilt trasmattan som är köpt på en hembygdsgård i Bengtsfors – och lägga ut reservmatta på det ställe där jag inte vill vara utan (där som hundarna hoppar upp i och ner från sängen). Det var mest därför jag för några månader sedan önskade mig att Delfi och Femma skulle synka sina löp, så som man hört är vanligt i andra flockar. Själv har jag inte upplevt det i min flock, men så har jag också oftast haft minst en kastrerad tik…

Jag både anade och hoppades att en synkning var på gång redan vid Femmas och Delfis senaste löpperioder. Delfi gick från sina väldigt regelbundna sexmånadersintervall till att löpa redan efter fem månader, samma intervall som Femma lagt sig till med (men hon har ju inte haft så många löp än, så det var inte lika förvånande). Senast hade de cirka 1,5 månad mellan sina respektive löp (dvs första dagen i löpen), så det skulle ju i princip räcka att Delfi gick tillbaka till sexmånadersintervall samtidigt som Femma började löpa igen efter 4,5 månader istället för 5 månader, så skulle de kunna vara synkade.

Jag brukar inte gå runt och tänka på nästa löp, men lite får man ju ha det i bakhuvudet när man anmäler tikarna till kurser. Enligt femmånadersintervallet skulle Delfi ha börjat löpa i mitten av december och Femma i början av februari, så när vi var inne i januari började jag hoppas på att Delfi skulle vänta med sitt löp tills det var dags för Femma. Det hoppet dog när jag såg de första röda prickarna häromdagen.

Hoppet väcktes igen när jag insåg att det inte var Delfis röda prickar, utan Femmas! Hon hade alltså kommit igång med sitt löp bara lite drygt fyra månader efter att hon inledde sitt senaste löp. Och två dagar senare, nu i morse, kom även Delfi igång med sitt löp. Synkningen är ett faktum!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s