är inte alltid det du får, utan det du får behålla.

Detta kloka budskap var inbakat i ett reklaminslag på radion, och det fastnade verkligen hos mig och kommer att följa mig ett tag framöver. Jag tänker på min pappa, och hur glad jag är att få spendera en jul till med honom. Det är sannerligen inget jag tar för givet, säfskilt inte efter den gångna hösten, och som jag ser det har vi fått minst två bonus-jular att fira tillsammans. Plus tiden däremellan, och därefter, såklart.

Jag tänker också på mina hundar, jag är tacksam att de hållit sig friska det senaste året. Man blir allt som oftast påmind om hur bräckligt – och alltid alltför kort – ett hundliv är. Det gäller att ta vara på den tid man får, både med älskade familjemedlemmar och med dito flockmedlemmar.

Träning blev det för mig och de fyrbenta både igår och idag. Jag fick klarsignal av markägaren och kunde gå ut och skjuta med apportkastaren, så jag fick till riktigt bra träning, framför allt för Femma som fick hämta de längsta skottapporterna. Utöver markeringarna fick båda hundarna ett dirigeringsupplägg som dock blev alldeles för svårt för Delfi, och jag kände den gamla välbekanta irritationen komma smygande i slutet av passet. När Femma fick samma upplägg gick allt bara så lätt, men jag har ju också grundat bättre med henne.

Idag gjorde vi i stället ett basic-upplägg, och det var precis ett sådant som är så bra för Delfi, lagom tråkigt med mycket transporter och raka skick till pinnar (eller koner får det ju bli nu när marken är frusen…). Lite mer action med stopp och dirigeringar på slutet – hon fick jobba på bra. Sedan fick Femma exakt samma upplägg, och för ett tag sedan hade jag tvekat att göra det med henne; hämta apporter vid pinnar, och ännu värre springa tillbaka till ett och samma ställe flera gånger, har inte riktigt varit Femmas melodi… Men jag har sett en attitydförändring, det är som att Femma börjar acceptera att de där tråk-övningarna, de ingår liksom i paketet. Man gör lite sånt, så kommer de roliga och mer jaktliga övningarna också. Hon är för härlig när hon kommer med sina apporter, hon älskar att få svansa runt med sin trofé, och jag låter henne ofta göra det. Hon är duktig, hon kan gärna få gotta sig i den känslan.

Igår var det den kortaste dagen på året! Dagen man ser fram emot hela hösten, för nu vänder det och går mot ljusare tider igen… Nog för att jag trivs ganska bra nu ändå. Jag hinner med två ordentliga promenader och träning om jag känner för det, och kan hälsa på pappa under de mörka timmarna på eftermiddagen.