Den som känner igen rubriken har alldeles rätt: jag har använt den förut. Den beskriver ändå så väl känslan jag har nu så den får vara med en gång till.

Snön kom tillbaka – och kylan – och vi njöt av sköna promenader och av att ”bara vara” i ett par veckor in på det nya året. Träningen har legat nere, och det var jag helt och hållet nöjd med efter att ha varit ”duktig” och tränat hundarna i kyla och snö ett par gånger i december, vilket gav Femma urinvägsinflammation, stackaren. Inte värre än att vi redde ut den själva, men ändå, det gav mig verkligen dåligt samvete.

Men nu är snön borta sedan några dagar, och nu kan den få hålla sig borta. Nog för att det är fint, men nu har vi dragit igång jaktträningen och jag skulle gärna vilja fortsätta.

Jag har precis anmält Femma till en kurs och ett par andra träningstillfällen, och det känns som att det är dags. För nu är jag så himla nöjd igen med – nästan – allt som Femma gör på träning, det går helt enkelt lite för bra när vi tränar själva. Så vi behöver verkligen komma ut och bli satta på plats och komma ner på jorden…

Delfi är också med på träningarna, och hon får nu göra samma linjetagsövningar som Femma gjorde förra våren… så hon kanske blir riktigt bra på blinds lagom till hon är 10 år…? Hon fyller ju nio år om en dryg vecka! Mitt älskade flatte-hjärta, jag är så glad att jag har henne och hon är faktiskt i sitt livs form, studsig och het som alltid, och allt gosigare och lekfullare, vilket nog Femma bidragit till. Ibland undrar jag nästan om de en dag kommer att börja slåss om den bästa platsen vid min högra skuldra i sängen på natten, men det går aldrig så långt. Om Femma verkligen vill, så får hon platsen, men Delfi brukar ta den dels innan Femma gått och lagt sig, dels senare när/om Femma flyttar på sig.

Men annars är de de bästa vänner. Det är så fint att se deras morgonritual, där Femma ger Delfi lite skön ansiktsmassage. Och Delfi som inte varit särskilt mycket för att leka (hon hänger ju annars mest med mig och väntar kanske på att få träna…) går allt oftare med på lite jagalek.

Alltså, jag tycker att Femma är söt, jag älskar också att hon är en liten girlie-girlie labbeflicka. Men Delfi… hon är mitt riktiga ögongodis, den hunden. Vid den här tiden på året och fram till sommaren är hennes päls som finast, och den bruna pälsen blandas med gnistrande bronstoner. Min kärlek till henne bara växer. Hur hon samspelar med mig under promenader. Hur glad hon blir när det vankas träning. Och hur söt är hon inte när hon sover, jag kan sitta och bara titta och njuta.

Apropå träning, så fortsätter jag att hänga med Sofia på TV en gång om dagen – hennes hemmagympa är så varierande att den verkligen ger ett plus på välbefinnande-kontot. Idag körde vi bara stretching, väldigt nyttigt.

Vid nyår hakade jag på en ”utmaning” på Facebook som går ut på att göra 25 situps, 25 knäböj och 25 armhävningar om dagen fram till midsommar. Jag gick snabbt ur gruppen, då där fanns A-barn som gjorde 10 gånger mer, och det är ju kul för dem, men inte så peppande för mig. Så jag kör mina 25-25-25, och utökar kanske antalet efter en månad.

Armhävningar kan jag förresten inte göra, det är mitt mål att kunna göra armhävningar före midsommar. Men än så länge gör jag dem stående, mot en vägg! Ja, skratta bara, men jag kan ju inte annars, inte en endaste en kan jag göra. Tidigare har jag fuskat och gjort armhävningar på knä, men det är tydligen inte rätt sätt om man någonsin vill kunna göra riktiga armhävningar, eftersom tekniken är en annan och andra muskler arbetar. Jahopp, så jag gör mina pinsamma armhävningar mot väggen och hoppas på utveckling… Situps är också jobbigt, medan knäböjarna går som en dans. Lite benmuskler har jag tydligen i alla fall, alltid något.

Sedan har jag ju börjat med något som jag hade bestämt mig för att skita i. Jag springer/joggar/lufsar! Det var efter att den första snön försvann i december, som jag märkte att jag saknade ansträngningen av att pulsa i snön. Så när snön smälte började jag jogga korta sträckor under promenaderna. Bara för att jag kände för det, och varje liten sträcka var bra, jag kände mig fullkomligt nöjd med att lufsa några få hundra meter och därefter gå vanlig promenad. Allt var – och är – bonus.

Jag vill vara snäll mot mig själv. Jag var inte det förra året, varken i tanke eller gärning, och nu har jag kommit till en insikt om mig själv som gör att jag ser på mig med lite snällare ögon. Och vill behandla mig väl. Äta gott och bra, göra sådant som stärker mig inför det som komma skall. Positiv energi!

Och det märkte jag ju snabbt, att de korta sträckorna som jag sprang under mina promenader gjorde ändå rejäl skillnad för musklerna och flåset – eftersom jag har kunnat utöka spring-sträckorna för varje gång jag sprungit (utom direkt efter uppehållet pga snön i början av januari). De har också gjprt rejäl skillnad för min spirit (ja, ursäkta engelskan, men vad skulle jag annars säga? Anda??).

Jag går fortfarande inte ut på löprunda, utan springer när jag får lust under promenaderna. Varannan dag får jag springa, varannan måste jag vila, dvs. bara gå. Det gör att jag faktiskt hinner längta lite till de dagar då jag får springa. Grym känsla! För att inte tala om känslan efter att ha sprungit – nu är jag uppe i att springa sammanlagt ca en kvart (under en timslång promenad) och så länge det känns kul ska jag fortsätta att utöka sträckorna och kanske ger jag mig ut på riktiga löprundor så småningom. Och i så fall ska det bli riktigt skönt att jogga i löparskor och inte kängor, som nu, och utan dummyvästen som skumpar på ryggen…

Men ni hör ju, visst låter även detta lite för bra? Hur länge kan denna entusiasm för något så alldagligt hålla i sig? Det återstår väl att se.