Runt varje nyår diskuteras det om det här med att avlägga nyårslöften. För eller emot, någon åsikt måste man väl ha. Och jag har i så fall varit i ”emot”-lägret. Jag har inte avgett löften, eftersom jag tyckt de var värdelösa. Eller rättare sagt: jag ser mig själv som värdelös på att hålla dem. Se hur det gått varje gång jag tänkt att jag borde sluta äta godis. Ha! Och hur gick det med det där köpstoppet för ett par år sedan? Ha-HA!

Däremot har jag ju ändrat en eller annan rutin då och då, helt oavhängigt av något heligt löfte eller tid på året. Det går alldeles utmärkt (kanske bättre, i mitt fall, då).

Just i år införde jag flera sådana nya rutiner i mitt liv just runt nyår, så nog liknar de nyårslöften, även om de inte är några löften. Snarare: Hallå, testa det här och se om det funkar/känns bra!

Springandet/joggandet/lufsandet är en av dessa nya rutiner, och än så länge håller jag på, med en liten förändring. Efter att ha sprungit varannan dag ett par veckor kände jag att kroppen behövde någon extra dags vila, så nu springer jag tre dagar i veckan, med två dagars vila (dvs. bara promenader) före påföljande vecka. Häromveckan kom det lite snö och då byttes löpningen ut mot att pulsa i snön, det känns tillräckligt bra i musklerna – och för flåset – om jag håller tempot i alla backarna.

I takt med att flåset förbättrats har jag ökat kraven på mig själv, varje springsträcka klockas och läggs ihop till en total springtid för dagen – nu är jag uppe i 26 sprungna minuter under en promenad som tar ca en timme att gå. För att få ihop dessa minuter kan jag inte längre undvika att springa i uppförsbackar, men det är okej nu. Jag trivs med att pressa mig lite, för belåtenheten med att ha utökat springsträckan. Som längst springer jag nu nästan sju minuter i sträck – det är inte bra, men man får väl tänka på var jag startade, tror jag sprang två minuter i sträck i början…

Och känns det bra, då? Ja, verkligen! Jag känner mig gladare – och starkare både mentalt och fysiskt. Det som skulle få mig att sluta springa är om jag får ont i höfter, knän eller fötter. Där går min gräns. Men till skillnad från tidigare då jag försökt börja springa, så gör höfterna inte alls ont längre, när knäna känns lite trötta hjälper det med vila – och fötterna har bara gjort ont en gång då jag testade en ny löpteknik som jag tyckte verkade smart, men när jag kom hem och googlade läste jag att det var just så man inte ska springa… vilket alltså mina fötter redan hade talat om.

Något som jag också kunnat läsa mig till, men som min kropp också redan hade kunnat tala om för mig, är hur mycket det hjälper med bålstyrka när man ska börja springa. Vem hade trott??? 🙄 Jag trodde väl att det i stort sett bara var benen som jobbade, att det således var benmuskler som tarvades en god löpare. Men nej, man vill även ha en stark bål, dvs. mage och rygg, som håller upp kroppen när man springer. Ja jösses, det förklarar min joggar-hållning i början… eftersom jag verkligen saknade de där musklerna. Men det blir sakta bättre! För det tackar jag dels mina 25-25-25-övningar, som jag med gott samvete kan säga att jag gjort varje dag sedan den 3 januari, men också Hemmagympa med Sofia, som inte alltid är så himla easy-peasy som jag tyckte i början. Men bra är det! Vissa pass med Sofia är ju dessutom helt inriktade på bålstyrka, perfekt.

Löpningen ska ju även bidra till årets projekt Hjärnstyrka. Jag vet alltför väl att en stor prövning väntar runt hörnet i mitt liv, och jag vet också att jag kommer att behöva all mental styrka jag kan få för att ta mig igenom det. Utöver att hjärnstyrka knappast skadar att ha, någonsin.

Många spottar, fräser, skrattar eller hånflinar så fort självhjälpsböcker kommer på tal. Det kanske är de som inte gillar böcker överhuvudtaget – eller vetenskap heller, för den delen? Mig har den typen av böcker i alla fall hjälpt enormt, ja man kan nog säga att de förändrat mitt liv! Utan Katarina Gospic (Välj rätt!) och Susan Jeffers (Feel the fear and do it anyway) hade jag förmodligen suttit i Luxemburg fortfarande.

Nåväl! Nu har ju exempelvis Anders Hansens böcker blivit riktiga bästsäljare, så de som spottar på självhjälpslitteraturen får väl spotta bäst de vill och köra på i sina gamla spår. Ungefär som jag gjorde när jag hörde om Hansens bok Hjärnstark, och vad den gick ut på. Då visste jag att den boken skulle jag inte läsa, för jag skulle ju ändå inte börja springa! Jojo, och nu sitter jag här med just den boken, bara för att få veta mer om hur löpningen bidrar till hjärnstyrka.

Han var nyligen med i Kristin Kaspersens trevliga podd Nyfiken på, men där talade han mest om sin senaste bok Depphjärnan. Den verkar också läsvärd.

Avslutar med bilder från en promenad runt Kroksjön häromdagen, som inleddes med solsken och avslutades med hagel och snö.