att jag satt på mitt jobb – det som jag är tjänstledig från – och hade precis insett att dokumentet jag hade framför mig skulle bli smått omöjligt att översätta klart till deadline om ett par timmar. Dels på grund av textens längd, dels på grund av att originalet var fullt av hemmasnickrade uttryck som jag skulle försöka gissa vad de stod för, och hur de skulle översättas till svenska. Så kom två kolleger in på mitt kontor och undrade om jag skulle hänga med och fika. Jag tackade nej och när de gick ut undrade jag hur f-n de kunde ha tid för sånt, och jag kände stressen byggas upp ännu mer inom mig. Stressen, för att inte säga paniken, som kändes alltför bekant. Here we go again. Då vaknade jag, tack för det.