Det känns fortfarande som att hela världen rasar, men jag har hittat nya informationskällor som i alla fall ger mer hopp än CNN och Svt, och främst tänker jag då på bloggen cornucopia.se. Lars Wilderäng och alla som skriver kommentarer under hans dagliga, informativa inlägg – de gör tillvaron lite bättre. (Man får dåligt samvete av att skriva det, för tillvaron är självklart redan oförskämt bra här.) Men information – relevant sådan – är allt! Samtidigt som hjärtat tyngs av det oerhörda lidandet som det ukrainska folket måste utstå, så tänds hoppet om att det goda ska vinna till slut. Över det onda. Det går inte att lalla runt och låtsas som ingenting när det råder fullt krig två landsgränser bort från oss, även om jag inte heller slutar leva. Såklart.

Jag är glad att jag tog tag i löpningen i vintras, och man ska väl inte titta bakåt och ångra saker och ting. Men okej, ja, jag tycker faktiskt det är synd att jag inte hade den här ventilen under studietiden (min dåvarande pojkvän och sambo T försökte allt att få med mig ut i löparspåret, men jag tyckte ju det var pest) och kanske ännu mer senare när jag led av stress i mitt arbete. Det hade nog varit toppen med löpning då. Vissa perioder hade jag ju workout/aerobics istället, och andra perioder simningen (där man dock inte får upp flåset på samma sätt), men jag tror att det här med löpningen hade kunnat vara väldigt bra för mig. Men jag har den nu, i alla fall!

Den senaste veckan kunde jag springa två av tre löparrundor med joggingskor och löparkläder, i stället för med kängor och vanliga kläder (inklusive underställ). Och si! Det blev ju något helt annat… Redan under första passet märkte jag hur mycket lättare det var att springa med rätt kläder, och förlängde den längsta spring-sträckan från 15,5 till 24 minuter (hade blivit mer om inte en lösspringande schäfer kommit rusande mot oss), inklusive en riktigt lång uppförsbacke, som jag väl aldrig hade trott att jag skulle kunna springa – eller okej: jogga/lufsa – uppför.

Sedan blev det kallare igen, men i slutet av veckan fick jag ännu ett pass i löparkläder, och nu ville jag få till ett helt pass med löpning utan gå-sträckor (förutom några hundra meter i början och i slutet, som uppvärmning respektive nedvarvning) – och så blev det. 34 minuter i sträck sprang/joggade/lufsade jag, inklusive två långa och flertalet kortare uppförsbackar (och precis lika långa och många nedförsbackar…). Det kändes riktigt bra!

Jag har varit lite sugen på att joina någon av alla löparskolor som drar igång nu, men jag tror att det passar mig bäst att köra på mitt sätt, utan att tänka på en massa tekniker. Intervaller får jag ju ändå, tack vare backarna, och lite tips läser jag på nätet och tar med mig ut när jag springer, men det får räcka. Jag vill också slippa köra till träningen, när jag nu slipper.

Jag måste erkänna att jag inte längre kör mina 25-25-25 som tidigare. Knäböjarna kör jag inte alltid, eftersom jag ju lagt till 5 – av allt – var tionde dag och är nu uppe i 50 om dagen, och jag börjar bli lite orolig för att det ska slita på mina knän… Så knäböjarna kör jag inte dagligen. Armhävningarna mot väggen gav inget längre, och jag får inte till dem mot en stol/soffa, så nu kör jag bara ”riktiga” på golvet, dvs. på tårna. Jag skriver ”riktiga”, för än så länge ser de snarare inte riktigt riktiga ut… Men de är på g, vi kan väl kalla dem wanna-be-armhävningar, eler mini-armhävningar, och det blir då rakt inte några 50 om dagen, utan snarare 10. Eller fem om jag verkligen anstränger mig för att få dem lite djupare. Och så kompletterar jag med plankan för bålstyrka, plus situps – och Sofia på tv fem dagar i veckan.

Det jag är sämst på, surprise-surprise…, är att få till några minuters meditation om dagen. Jag kom igång bra ett tag, men just detta tenderar jag att ”glömma bort”…