När det känns som att världen rasar är varje glädjeämne välkommet och ett sådant är solen som lyser och klättrar allt högre på himlen om dagarna, och våren som är på väg.

Denna morgon behöver solen inte ens ta sig igenom någon morgondimma, och huset, fälten, naturen badar redan från soluppgången i solens ljus, snart även lite värme. Det behövs ingen brasa i kaminen idag, och om några dagar kan jag nog springa i mina nya löparkläder, i stället för vanliga kläder med underställ etc.

Den här veckan har löptiden legat på 32,5 minuter, varav 15,5 minuter i sträck, som mest. Jag fortsätter att springa den backiga vägen, så löpsträckorna inbegriper både upp- och nedförsbackar, men hellre det än att springa fram och tillbaka (5 minuter åt ett håll) på en väg utan backar. Det provade jag en gång i förra veckan, och det var så tråkigt så det kändes dubbelt så jobbigt. Och hundarna trodde jag blivit totalt knäpp.

Däremot var de rätt nöjda igår, och det var jag med, jättenöjd! Femma och jag har varit iväg på flera olika kurser och träningar de senaste veckorna, och för det mesta har det gått väldigt bra, vilket ju är kul, men ibland blev vi också satta på plats, precis som jag visste att vi behövde. Vi behövde utmaningar som får mig att steppa upp träningen, och det fick vi särskilt när vi tränat i grupper på ”elitnivå”. En av dessa kursdagar var också uttalat inriktad på att utmana oss, och utmanade blev vi nog alla, vilket är bra! Då går man hem med massor med ”hemläxa”.

När Femma fått gå på kurs har Delfi fått allt mer träning här hemma. Grundövningar som jag inte kan göra med Femma – för att de är för förutsägbara/”tråkiga”…- är jättebra för Delfi. För henne finns inga tråkiga övningar, allt är skitkul! Knäppa, underbara hund. Samtidigt har jag börjat utmana Delfi med de övningar jag gör med Femma, och hon må vara en fnatte-tant, men dålig är hon inte. Det känns som att hon är tillbaka där hon var innan alla hennes hältor satte stopp för träningen, eller möjligen lite bättre, tack vare grundträningen vi ägnat oss åt. Sedan är frågan hur hon skulle klara att komma ut på en tävling, det vore faktiskt lite kul att ta reda på…

Numera tar jag ut dem en och en, och ger dem min fulla uppmärksamhet under deras respektive träning, vilket känns bra. Och igår körde jag ett kul! och varierat! upplägg, först med Delfi och därefter med Femma. Båda lyckades jättebra med det upplägget och därefter fick de lite extra träning som däremot var olika och individanpassad. Vad jag gillar det ändå, att ha kontroll över vår träning och kunna göra den så varierad och individanpassad som jag vill ha den. Men som sagt nödvändigt också att komma ut och utmana lite extra!

Nu blir det inget kursande/tränande i grupp på ett par veckor till, eftersom Femma börjat löpa – bara 4,5 månader efter dag 1 på förra löpet, och Delfi har hakat på även denna gång. Så är det med tikar! Och även om det är opraktiskt med täta löp, så kan jag inge klaga, för varken Delfi eller Femma är särskilt knepiga vare sig under eller efter sina löp.

Ja, tack och lov för hundarna och hundträningen när det känns som att världen rasar.