Läste nyligen ännu en av de där självhjälpsböckerna som jag har förespråkat tidigare här i bloggen, och som jag tycker verkligen hjälper. Eftersom jag lånat boken på biblioteket skrev jag av klokheterna så pennan glödde; vilket tyder på att det var en bok helt i min smak. Bland annat säger den att om du exempelvis vill sluta röka eller äta godis, så är det – som många av oss vet…- inte så lätt att bara bestämma sig för att sluta. Boken förespråkar att man frågar sig vem man vill vara. Vill man vara en hälsosam person, ja då är det lättare att fatta beslut som leder en i den riktningen. När man står och väljer mellan en morot och en påse godis kan man då ställa sig frågan: Vad hade en hälsosam person gjort? Är inte det ett kanontips, så säg?

(Jag har dock inte hittat den rätta viljan att sluta äta godis – någon last måste man väl ändå få ha? Samtidigt som jag irriteras över att vara beroende av något över huvudtaget, och särskilt något som är så onyttigt, blä.)

Jag vill vara en som springer, alltså springer jag; joggingprojektet fortsätter! För några veckor sedan sprang jag mitt första lopp, ett digitalt sådant. Man anmälde sig för 40:-, jag valde distansen 5 km, vilket kanske var lite fegt, eftersom jag redan brukade springa 5,4 km, men hoppet till nästa distans 7,5 km hade blivit för stort. Sedan sprang man när man ville under en helg, med en app som heter RaceOne, och det roligaste var att när distansen var klar fick man höra folkets jubel! 🙂

Sedan dess har jag så sakteliga utökat löpsträckan, och är nu uppe i 6,6 km – självklart med siktet inställt på att springa 7,5 km i nästa lopp, i juli. Mitt sätt är att utöka sträckan med bara 100 meter 3-4 löptillfällen efter varandra, sedan springer jag den nya sträckan ett par-tre gånger i olika tempon, innan jag ökar igen.

Enligt ovan länkade bok ska en ny vana vara lätt att utföra, men sedan är det viktigt att avancera lite i taget, det håller intresset och motivationen uppe. Den säger även att utan variation blir vi uttråkade – därför är jag väldigt sugen på att börja springa mer i terräng också, jag är bara lite rädd för att ramla och bryta benen av mig, eftersom jag tenderar att pressa mig så att jag blir ordentligt trött och kanske slarvar med att lyfta på benen över stock och sten… Men någon gång under sommaren får det nog bli till att försöka.

Som jag redan nämnt blev det inte mycket med meditationsvanan, och jag har faktiskt fortfarande inte lyckats göra riktiga armhävningar. Nog tycker jag att jag borde ha styrkan nu, men jag börjar tro att jag är felkonstruerad, då jag fortfarande bara får till halvdana armhävningar; jag kommer inte upp från golvet om jag provar att komma ända ner (ner kommer man ju alltid…. ). Det var ett tag sedan jag försökte senast.

Situps – eller snarare crunches, som jag trivs bättre med – blir det däremot nästan dagligen – och Sofias hemmagympa brukar jag köra ett eller två avsnitt på raken efter löp-passen, då är man gott uppvärmd 🙂