Jubileumsloppet 2022, Göteborg

Plötsligt började jag få reklam för olika löpar-lopp. Konstigt – hade det varit om man inte vet hur algoritmerna fungerar. Så jag välkomnar reklamen. Och inte långt efter att jag hade sprungit en mil poppade Jubileumsloppet upp – eller så såg jag det bara inte förrän då.

På grund av att jag hade känningar i en vadmuskel och en lårmuskel – inte efter att ha sprungit milen, men väl löprundan därefter – vågade jag inte anmäla mig förrän dagen innan, men planen var hela tiden att starta.

Lördagen den 3 september var det dags, det skulle bli så kul och spännande – mitt allra första riktiga lopp! Dessutom känns det numera som ett mindre äventyr bara att åka in till stan, jisses vilken lantis jag har blivit…

Jag kom i lagom god tid till Eriksbergshallen och hämtade ut min nummerlapp, och en kvart före start fick vi lite uppvärmning till musik. Sedan ställde vi oss i en fålla, redo för start.

Våra nummerlappar var försedda med ett chip, med vilket våra tider registrerades automatiskt när vi passerade start- respektive mållinjen. På så sätt spelade det inte någon som helst roll var i startfältet man startade. De snabbaste löparna skulle troligen springa loppet på någon halvtimme – och min tid skulle troligen ligga på det dubbla, så jag valde att starta ganska långt bak i fältet.

Starten gick kl. 14, strax utanför Eriksbergshallen, och slingrade sig genom de (inte längre så) nya bostadsområdena på norra Älvstranden, förbi gamla hamnbassänger, bort till Lindholmen och sedan i stort sett längs kajen tillbaka till Eriksberg, två varv. Här och där stod funkisar eller publik och hejade fram oss, och det var verkligen kul och peppande. Ännu bättre var det att springa förbi de ställen där det spelades dansmusik i stora högtalare – då fick jag lust att dansa fram, oavsett hur trött jag var.

Jag visste ju att jag kunde springa 10 km, så det gjorde jag också, även om de sista två kilometrarna var ganska tuffa. Samtidigt sprang man då förbi flera uteserveringar med folk och man började höra musiken från målet… Det var helt enkelt bara att kubba på. Plötsligt kom någon bakifrån och gjorde världens spurt, löpte förbi mig med värsta långa och snabba stegen. Från en uteservering ropade en kille: ”Haka på honom!” Och jag bara himlade till svar och han flinade och visade att han fattade att jag hade svarat ”Tror inte det, va!”…

Men snart kom även jag i mål, fick min Jubileumsloppet-medalj hängd runt halsen och jag kände mig riktigt nöjd. Jag visste att jag sprungit på lite drygt en timme, vilket var precis vad jag räknat med. Högg en gratis proteindryck (brukar jag aldrig dricka annars, och kommer inte att göra det fortsättningsvis, heller, efter att ha smakat) och en energidryck vilket satt fint.

Bytte några ord med en kille/man som jag hade bytt några ord med i början av loppet. Trevlig prick!

Vädret var helt underbart denna lördag – 20 grader och mestadels soligt – och det var så gött att sitta på kajkanten och chilla en stund efter loppet, mitt bland alla människor. Hur sällan är jag inte bland så mycket folk, numera?

Så småningom kom resultatet från loppet, och jag hade sprungit på lite drygt en timme, helt enligt plan, alltså. Väldigt nöjd med detta, då det gäller som ”seedande” för kommande lopp, exempelvis om man skulle få för sig att springa Göteborgsvarvet, eller så… Då slipper man starta allra längst bak i fältet (som man annars gör när man springer för första gången) och kanske missa peppningen från publik och musikstationer…

Mitt resultat, alltihop. Här kan man utläsa en massa, som att jag var nr 450 (nr 149 av alla deltagande kvinnor, nr 12 av kvinnorna i min åldersklass 50-55) i ordningen att springa över startlinjen, men nr 418 (119; 11) att passera mållinjen, vilket betyder att jag sprungit om några på vägen.

Jag hade ännu en plan för dagen, och det var att ta Älvsnabben tillbaka från Eriksberg. Jag hade aldrig åkt Älvsnabben tidigare! (Tillägg: Det där stämde inte. Jag åkte över till Lindholmen för att gå någon kurs där i början av 90-talet, innan jag flyttade till Luxemburg, det hade jag glömt…). På vägen dit hade jag tagit bussen – då åkte jag över den (inte längre så) nya Hisingsbron för första gången.

Nu blev det båten till Stenpiren.

Därefter en snabb promenad bort till Centralstationen, tåget till Älvängen och bilen hem till Tjottahejti.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s