Jag har inlett ett av mina seriösare försök att sluta äta godis, främst smågodis. Skulle det slinka ner en fin pralin eller mörk choklad längre fram, så låt gå. För till att börja med handlar det inte om att utesluta allt socker, utan just att bryta ovanan att behöva smågodis så fort det blir helg (eftersom jag begränsat det värsta snaskandet till helgen, åtminstone).

Så nu har jag varit utan smågodis i tre helger. Snacks, däremot har jag kvar, jag får se vad jag gör med det senare, men det kommer undan än så länge, liksom bullar och kakor. Så för att klara av att skippa godiset har jag istället haft någon typ av bulle under helgen, nu senast en underbar cheesecake. Jaja, jag är inte ute efter att plåga mig, det är inte syftet med det hela. Inte heller är syftet att gå ner i vikt, för det känner jag inte att jag behöver just nu (är jättenöjd med mina 10 tappade kilon på ett år, så det skulle inte kunna motivera mig i det här läget).

Nej, som sagt så är syftet att jag inte längre vill känna det där suget efter skräp, som ju smågodis är, vare sig det säljs i påse eller i lösvikt. Det är ju helt sjukt att man försöker äta nyttigt och balanserat till alla måltider i veckan, lyckats komma igång med att springa, gått ner i vikt och minst en klädstorlek, lever ett hyfsat sunt liv i övrigt med långa promenader och frisk luft varje dag… och så slänger man samtidigt ut pengar på att få mumsa i sig skräp. Inte klokt.

Jag tror knappt själv att jag kommer att lyckas, och jodå, det kan gå ändå, och jag vill prova. Jag behöver inte sluta helt, bara tappa suget. Jag tänker mig att jag kommer att göra knäck i december, och kanske få något återfall vid påsk och till sommaren. Om det går som jag vill, vill säga.

Nu kan jag ju säga att jag redan har fuskat lite, då jag har en liten burk med karameller i bilen, för att jag ibland känner mig trött just under bilkörning och behöver en sockerkick. Så småningom ska den godisburken också bort, såklart. Får jag bara ner mitt godisberoende så ska det väl räcka med lite russin istället. Men än är jag ingen absolutist, om någonsin. Vi får se. Hör ni inget, så fråga inte… 😉