Veckan som gick inleddes med att pappa, som hunnit bli 90 år i år, ramlade hemma och fick tas in på sjukhus, och man kunde konstatera en fraktur på höften, med operation några dagar senare – en dag tidigare än de hade planerat. Ja, inte vet jag vad det var som fick dem att ändra sig, men jag hade ringt och reagerat på att pappa fått vänta flera dagar på operation, inte minst som de höll pappa på strikt fasta så länge han väntade. Någon timme senare ringde de från sjukhuset och berättade att de hade omprioriterat och att pappa var på väg in på operation. Som sagt, man kan inte veta, men jag känner ändå att jag än en gång fått vatten på min kvarn om att det aldrig skadar att ringa och påminna lite. De har så mycket, så många att tänka på, och jag har bara min egen pappa att tänka på – som anhörig är det min förbaskade skyldighet att bevaka min pappas rätt. Anhöriga är värdighetens väktare, som anhörigstödet – min klippa! – sa. Det förpliktar, och så ska det vara.

Anhörigstödet arbetar för kommunen, och ger möjlighet att ”pysa” lite när man som anhörig behöver prata med någon, på grund av ens engagemang i någon anhörig. Mycket värdefullt. Jag har ringt henne kanske ca. två gånger om året sedan pappa fick hemtjänst, minst dubbelt så många det senaste året, när jag behövt pysa ut lite frustration över mina kontakter med pappas hemtjänst. Jag har behövt få hennes perspektiv på vad som är rimligt, då jag ibland känt att det kanske är jag som ställer orimliga krav, som att pappa faktiskt ska få hjälp med det som det står i alla fina genomförandeplaner och komihåglistor att han ska få hjälp med.

Anhörigstödet har hjälpt mig in på konstruktiva spår: Hur kan jag göra för att underlätta att det blir rätt? (Mina kontakter med hemtjänsten handlade inte bara om kaffe, lååångt ifrån, utan följande är bara ett exempel.) Exempelvis tipsade hon om att köpa en vanlig kaffebryggare istället för kaffemaskinen pappa hade, då många inte förstod sig på maskinen, vilket gjorde att pappa inte fick något kaffe, ibland inte på flera dagar. Nu är inte jag någon kaffedrickare längre, men när jag var det hade jag inte mått särskilt bra om jag inte fick mitt kaffe på morgonen…! Nu kunde det ändå hända, trots kaffebryggaren, att pappa inte fick något kaffe, ibland inte på flera dagar, men då hade i alla fall jag gjort det jag kunnat för att minska risken. Nästa åtgärd blev att påminna om att man inte ska hålla på och fråga dementa personer om de vill ha exv. kaffe, utan man bör minska mängden beslut i deras liv och helt enkelt ställa fram en kopp kaffe – har de druckit en kopp kaffe varje morgon de senaste åren är chansen stor att de kommer att vilja göra det även idag – och så får de dricka om de vill.

Detta och mer därtill får man lära sig om man går en demenskurs som kommunen då och då anordnar för anhöriga (det borde givetvis anordnas även för alla som arbetar med äldre!!!). Jag gick en sådan kurs i min hemkommun redan för flera år sedan, när jag nyss hade flyttat hem till Sverige och såg små tecken på demens hos min pappa. Jag har varit väldigt glad över att ha gått den kursen på fyra tillfällen à två timmar. Otroligt nog var jag precis på väg till första tillfället på en ny sådan kurs i pappas kommun, när jag fick samtalet om att han behövde in på sjukhus nu i veckan. Som tur är kan jag ta igen det digitalt.

När de ringde från sjukhuset och berättade att pappa var på väg in på operation var jag själv på väg in till stan – eller jag klev rättare sagt precis av tåget inne på Centralstationen. I januari hade jag sett en blänkare om att Mando Diao skulle hålla konsert i Göteborg. Jag har sett Mando Diao live flera gånger i Luxemburg och någon gång Sverige, och jag fullkomligt älllskar deras musik och konserter. Nu köpte jag snabbt som katten en biljett – fick en riktig kanonplats också, antagligen för att jag just köper en biljett – och insåg först efteråt att det skulle bli en konsert med deras svenska musik. Ridå. Jag vet att svenskarna älllskar Mando Diaos visor och Gustaf Fröding-tolkningar, men jag älllskar deras internationella, ösiga repertoar så mycket mer!

När det nu var dags för denna konsert kände jag att Björn Dixgårds ljuva stämma, svensk poesi och lugna Mando-tongångar var precis vad jag behövde. Före konserten gick jag till Hard Rock Café – det var så sent som under mitt senaste besök inne i stan som jag ens upptäckte, eller i alla fall noterade, att vi har ett Hard Rock Café i Göteborg, och sedan dess har jag varit sugen på deras klassiker Ceasarsallad med en stor lemonad till. Det fick jag.

Det är inte ofta jag är på Göteborgs konserthus, men undrar om det var där, eller på teatern mitt emot, som Jonas Gardell brukade ha sina ståupp-shower på 90-talet…?

Jag kan inte vara lika lyrisk (…) över en svensk Mando Diao-konsert som över en ösig dito med låtar som Gloria, Black Saturday etc. , men visst levererade de både musikalitet, värme och humor. Och jag kände mig väldigt nöjd med kvällen när jag satte mig på tåget hemåt igen.

Dagen därpå var det dags för Femma och mig att gå på kurs, ett av de mer sällsynta tillfällena numera, då jag dels tappat sugen på träning överhuvudtaget (även om suget har vänt uppåt igen på sistone), dels tröttnat (igen…) på alla vrål och hårda korrigeringar på kurserna – och stämningen som ibland råder på träning och kurs; som om det var tävling, eller värre: på liv och död! Jag gillar det inte och Femma gillar det inte heller.

Så jag har känt att vi får väl träna på vår egen kant, då, oavsett om det håller på tävling eller prov – eller ej. Men nu dök ändå ett tillfälle upp som jag verkligen ville prova, och det blev hur bra som helst! Femma hade kul (lite väl kul ibland, hehe…) och jag trivdes som fisken i ösregnet med upplägget, den genomproffsiga och engagerade tränaren och den trevliga stämningen som rådde. Bingo, helt enkelt! En härlig stund av total avkoppling från alla samtal till sjukhus m.fl. och från all oro för pappa.

Under veckan hade jag också haft (extra) gott om tid för svampplockning och matlagning. Jag har under sommaren fyllt på frysen med ett stort antal portioner pesto – basilikan är ju gratis från min egen odling – och bär. Därutöver passar jag på att göra min egen tomatsås som får puttra i flera timmar, vilket man kanske inte kommer att vilja göra senare i vinter när elpriserna riskerar att vara skyhöga. Alltså gör jag portioner nu, och fryser in.

För ett par år sedan var jag på en hundträning hos en bekant som efter träningen bjöd på soppa; butternutpumpa-soppa, och jag tyckte det var så gott! Nu har jag lagt märke till att de säljer denna pumpa i affären, så jag måste ju prova att göra den där soppan. Och den blev verkligen god!

En portion nu – resten åkte in i frysen, som nu börjar bli fylld till bredden. Enda sättet att få in mer är att stuva om – och snart måste jag börja äta av det som finns för att få plats med mer…

För det är ju äppletider också… och något jag började med häromåret var att göra så mycket äpplemos jag orkar och får tag i äpplen till, för det är så gott att äta som dessert eller kvällsgodis – eller till havregrynsgröten – under vintern.

Och så njuter vi av våra promenader runt våra sjöar – en frisk matte och två friska hundar. Livet är bra ändå.