Jag har ju redan outat att jag gärna äter hamburgare och pizza då och då, så det är väl ingen större överraskning att det även gäller kebab. Inte för att påstå att jag är någon finsmakare, men det är faktiskt bara en viss kebab på ett visst ställe som duger, och för varje gång jag testat något annat ställe (det var flera år sedan nu…), så har jag blivit mer säker på att det här är stället där jag får den bästa kebaben.

En gång i tiden – när jag var student – bodde jag inte så långt ifrån den här pizzerian i Mölndal, och ända sedan dess är den min absoluta favorit. Det blev sedermera pappas och mitt favoritkebabställe, och fortsatte att vara det när jag hade flyttat utomlands men var hemma på semester. En gång varje år blev det en obligatorisk kebab-måltid.

Från första början har det varit Hawaii-kebab som gällt, och varför byta ett vinnande koncept? Som tur är är det tydligen så pizzerians ägare också resonerar, för även om jag vid något tillfälle noterat (med skräck!) att stället bytt ägare, har den första tuggan på den beställda kebaben lugnat mig – uppenbarligen har de inte ändrat något i Hawaii-kebaben i alla fall. Än idag är det samma bröd, samma kött, samma sås, samma sallad, samma ananas (okej inte samma, men ni fattar). Ett vinnande koncept, som sagt.

När jag hade flyttat hem från Luxemburg våren 2015 och en dag föreslog att pappa (som sedan flera år var änkling) och jag skulle åka till Mölndal och äta kebab, blev svaret jag fick: ”Kebab?” Jag fick påminna honom om vad det var för något, men visst smakade kebaben fortfarande gott!

Utan att säga att det här var det allra första tecknet på pappas demens, så var det i alla fall det tecken som verkligen fick mig att tänka att han eventuellt var på väg att utveckla demens.

När min egen kommun några månader senare erbjöd en kurs om demens passade jag på att gå den, vilket är något jag rekommenderar alla som noterar liknande tecken hos en anhörig – eller varför inte gå den oavsett. Det är nog få av oss som aldrig kommer i kontakt med någon som drabbats av demens. Sju år senare har pappa fått sin demensdiagnos, med långt gången bland-demens.

Pappa är kvar på sjukhuset efter sin höftfraktur, som följdes av en komplikation med magen, men nu är han i alla fall utskrivningsklar, och vi var på ett vårdplaneringsmöte igår. Där bestämdes det att pappa ska få komma till ett korttidsboende, ett stort steg i en människas liv, och i synnerhet för pappa, som alltid betonat att han vill bo kvar hemma, och jag har alltid lovat att så ska det bli, så länge det är möjligt. Nu är det de facto inte möjligt, om det nu blir temporärt eller permanent.

Efter mitt besök på sjukhuset igår gick jag en promenad i Änggårdsbergen – sedan åkte jag till Mölndal och åt en Hawaii-kebab.