Jag har fått någon typ av inflammation i kroppen, och jag känner igen det från tidigare, även om det händer rätt sällan – min kropp gör så när det varit för mycket känslomässigt kaos. Låter kanske konstigt, men jag vet att det är så.

När vi skulle ha pappas vårdplaneringsmöte nu i veckan, och jag träffade pappa kort före mötet, fick jag en smärre chock. Nog för att han hade varit väldigt trött när jag träffade honom två dagar tidigare (medan han var pigg och spelade kort dagen dessförinnan), men det var inget mot hur han var nu. Han satt som en säck potatis i en rullstol, hängde med huvudet och var så trött att han knappt kunde hålla kvar saliven i munnen, och min första tanke och fråga var om de hade drogat honom? Men nej, han var ”bara trött”.

På det sättet satt pappa igenom hela mötet, knappt kontaktbar. Jag var verkligen glad att jag valt att vara med på mötet på plats, av många skäl. Under mötet kom det fram att pappa utöver sin blodförtunnande medicin även fick blodtrycksmedicin – vilket lät konstigt i mina öron, eftersom pappa har väldigt lågt blodtryck (precis som jag; vi verkar ha det i familjen).

Efter mötet fick jag veta att pappa fått betablockerare mot sitt hjärtflimmer (som han har haft i flera år nu), och även om ordet lät bekant så sade det mig inte så mycket, utan jag tog helt enkelt med mig den informationen hem och började googla.

Och vad säger dr. Google om betablockerare, då? Jo, att man ska vara försiktig att ge det till patienter med lågt blodtryck. Och vad säger dr. Google om just det specifika preparat som pappa fått? Jo, att biverkningarna överensstämde med just de som pappa uppvisade (inte bara tröttheten). Tada.

Dessutom: När jag nämner detta för min syster drar hon sig till minnes att pappa reagerat på samma sätt tidigare på något preparat han fått. Jag ringer därför till pappas vårdcentral, och den trevliga och hjälpsamma personalen hittar uppgifter från 2017, om att pappa fått exakt den medicin (bisoprolol) som han stod på nu, då också, men att de plockat bort den efter en vecka pga ”yrsel”.

Det blev till att ringa till sjukhuset, och två timmar senare blev jag uppringd av en fantastiskt trevlig och klok (kvinnlig) läkare som lyssnade noga på det jag berättade och genast drog slutsatsen att betablockeraren nog borde tas bort från pappas medicinering. Hon behövde bara kolla med kardiologen som fattat beslutet om att sätta in preparatet, men hon lovade att göra det snarast.

Därefter har pappa inte fått någon mer betablockerare och redan dagen efter var han så pigg att han kunde spela kort igen.

Det var då min kropp reagerade.