Det tystnar i luren

Pappa har alltid varit den i familjen som hållit kontakt med alla. Han har ringt regelbundet och hört efter så att allt är bra. Pappa och jag har alltid haft väldigt god kontakt, vi har haft mycket att prata om. Har inte han ringt, så har jag ringt, och vice versa.

Under de senaste åren då pappas demens blivit allt värre har också vår telefonkontakt förändrats. Med tiden har konversationerna blivit torftigare, men han har i alla fall velat informera sig om nästa besök, så att han fick lov att hälsa en välkommen. Han sa alltid så: ”Du är så välkommen!” som om man vore någon långväga gäst eller så. Det var viktigt att han fick känna sig som en god värd som hälsade sin gäst välkommen, och jag tackade såklart för välkomnandet. Tack, tack, så trevligt att jag får hälsa på.

Sedan kom perioder då pappa ringde väldigt ofta. Han kunde ha ringt för en stund sedan, men det sviktande närminnet gjorde att han glömt bort det, så han ringde igen. Eller så var han lite osäker på om telefonen fungerade så som han trodde, så han var tvungen att prova. Några gånger. Eller så hade han drömt något, och eftersom det var svårt för honom att skilja dröm från verklighet så kunde han vara upprörd över något han (eller jag) absolut måste fixa, för det hade han lovat i den där drömmen. Det sägs att man ska spela med när dementa yrar, men här gjorde jag alltid valet att förklara för pappa att han hade drömt, och i slutändan gjorde det honom alltid lättad. Även om han först hade svårt att tro att det kunde vara så, så lät han sig övertygas – han hann ju också vakna till lite under samtalets gång, och samtidigt få tillräckligt med distans till drömmen för att inse att jag hade rätt. Han litade på mig, vilket var oerhört skönt i dessa lägen.

Pappa fick svårt att skilja på dag och natt, och under vissa perioder var det just under natten som han fick lust att ringa. I början blev jag livrädd när det ringde mitt i natten – det måste ju betyda att något allvarligt hänt. Själv blev han alltid lika förvånad över att det faktiskt var mitt i natten, han hade verkligen ingen aning, för då hade han inte ringt, han ville då absolut inte väcka någon. Jag sa alltid att han fick ringa när som helst, om vad som helst, men undantaget var att ringa för ingenting mitt i natten. Det försökte han hålla sig till – men som sagt, inte så lätt när han inte visste att det var mitt i natten.

Det kom perioder då pappa glömde hur man ringer ett samtal. När han väl kom fram berättade han att han försökt länge utan att lyckas, och nu plötsligen så gick det. Då repeterade vi hur man gör – en gång på mittenknappen, en gång på vänsterknappen, nej, inte nu, du måste lägga på luren först, det gör du med ett tryck på högerknappen – sedan gjorde han det några gånger för att försäkra sig om att det funkade. Sedan funkade det någon vecka eller två, innan det blev tyst igen.

Men då kunde jag i alla fall ringa honom på daglig basis, det var bara den allra sista dagen hemma, när han hade ramlat och hade ont, som han inte svarade i telefonen trots att den låg bredvid honom. Men annars kunde jag nå honom nästan när som helst och berätta om jag kom samma dag eller påföljande dag. Det var inte fråga om några långa konversationer, utan det var ungefär det. Du är så välkommen, tack tack.

Det kunde också hända – de senaste veckorna han var hemma – att jag hade varit hos pappa under en eftermiddag; lagat mat och spelat kort osv. – och när jag var på väg hem igen ringde pappa på mobilen och undrade om jag var på väg till honom nu, för visst skulle jag väl komma och besöka honom idag? Detta är något jag minns så väl från min mormors Alzheimers: mamma hade varit nere i Österrike och hälsat på hos mormor, och när hon kom hem till Sverige igen och ringde ner till mormor fick hon massiva förebråelser för att hon aldrig kom och hälsade på.

Pappa förebrådde aldrig. Aldrig. Han var – är – alltid bara tacksam.

Nu när pappa inte är hemma längre – det är snart en månad sedan han hamnade på sjukhuset och nu är han på ett korttidsboende – har han inte ens tillgång till telefon. När han senast låg på sjukhus (hösten 2017) hade han åtminstone en mobiltelefon, även om han hade svårt att hantera den redan då, men nu har han inte ens det, eftersom han inte kan hantera den längre.

Och det är så förbannat tyst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s