Sover gott

Jag har börjat sova så himla gott om nätterna, bättre än på flera månader, kanske år. Anledningen är pappas korttidsboende, där han bor sedan snart en månad tillbaka.

Boendet ligger en bra bit utanför Göteborg, och ”självklart” inte åt samma håll som jag bor, då… Men det gör inget, för jag är så glad att han kommit dit. Gudarna ska veta att han förtjänat att få god omvårdnad och trygghet. God hygien, bra mat (utan att vara beroende av att jag lagar eller införskaffar den) – och kaffe efter maten -, trygghet och individanpassad fysisk aktivitet för att bibehålla rörelseförmåga och muskler för att i sin tur upprätthålla livskvalitet. Är det någon som skulle vilja vara utan något av detta? Tror inte det, och nu äntligen får han allt detta.

Inte för att det kändes så från första början, men så behövde också pappa en liten tid att återhämta sig och bli sig själv efter dels operation och komplikationer efter densamma, dels själva sjukhusvistelsen som drog ut på tiden medan han väntade på en plats på korttidsboendet. På sjukhuset fanns tyvärr brister i kunskapen om demens eller ens förståelsen för en gammal människas önskemål att få lite lugn och ro. Däremot får sjukhuset om inte guld, så i alla fall silverstjärna för själva vården efter pappas höftfraktur – och hygienen gick också spikrakt uppåt under hans vistelse där.

Något som upphörde helt så fort pappa kom till sjukhuset och som fortsatt på samma sätt på korttidsboendet är att han inte längre har de jättejobbiga kateterläckagen. Det är ett mysterium, faktiskt. När han var hemma med hemtjänst hade han perioder med ständiga urinläckage som gjorde att han fick sitta eller ligga med blöta kläder och lakan tills han fick hjälp med byte. Det måste vara så skönt för honom att slippa det där nu!

På korttidsboendet behövde personalen också lite tid för att lära känna pappa – och hans jobbiga dotter som kommer och ställer en massa frågor om mat, hygien, säkerhet, trygghet osv. (Trots det fina, uttalade anhörigperspektivet i all omvårdnad, så har inte jag kunnat känna mig trygg med pappas omvårdnad på flera år, och tro mig, det finns goda skäl till det.)

Men när den där första tiden på det nya boendet passerat och jag kunnat ha några mer eller mindre bra samtal med personalen och berättat lite för dem om hur pappa funkar och hur man kan motivera honom på olika sätt, så började personalen kunna träna med pappa, och det känns som att det blev vändpunkten.

Pappa fick inte bara den så viktiga – livsviktiga! – muskelträningen som ger honom livskvalitet på så många självklara (men även mindre självklara) sätt, han fick också mer aktivitet och social samvaro, därmed mer vaken tid, bättre aptit, bättre ordning på magen, och efter ett par veckor började han han till och med uppskatta att sitta ute i tv-rummet med övriga boende – blott fyra till antalet, dvs. alldeles lagom myclet folk på en gång för någon som levt så gott som ensam de senaste 15 åren. Det hade man inte trott för ett par månader sedan.

En enorm fördel med det här boendet är att pappa träffar ett väldigt begränsat antal vårdpersoner – den han träffar allra mest är där fem dagar i veckan (och mer än så), precis så som jag hade önskat att det skulle varit när han hade hemtjänst också, men där verkade de vilja klämma in så många olika personal som möjligt på en vecka. Hur bra är det för en dement människa (som alltså har mycket svårare att minnas vem han träffat tidigare och inte) att träffa så många olika ansikten hela tiden? Och ofta var det de som kände honom minst som kom dit den dag det var dags för dusch… Jag blev inte klok på hur den planeringen gick till, faktiskt.

Nu märker jag på pappa att han trivs på boendet och att han känner sig trygg. När han var på sjukhuset pratade han mycket om att få komma hem, men nu – när jag frågar – säger han att han trivs där han är.

Träningen han får ger snabbt resultat – jag brukar alltid göra lite övningar med honom, med både armar och ben, och ser då hur det ligger till med rörlighet och muskelkraft. Det ser allt bättre ut. Från att ha behövt lyftas mellan säng och rullstol med en mindre lyftkran kan han nu resa sig själv och flytta sig den lilla biten mellan dem. Det betyder så mycket för en människas självkontroll och självkänsla!

Stark förbättring vad gäller fysiken, alltså, men även på den mentala sidan. Vi spelar ju fortfarande kort, UNO, och några gånger under den här perioden har pappa varit för utmattad för att kunna eller vilja spela, men nu är vi igång igen, och där märker man så lätt hur pass skarp han är i huvudet. Ibland behöver han be om en påminnelse om reglerna, men oftast går det bra utan.

Det som är riktigt synd är att det är just ett korttidsboende. Snart är det dags för ett nytt vårdplaneringsmöte, vilket kan betyda att pappa kan behöva flytta ifrån just det här boendet.

Men fram till dess kan jag fortsätta att sova gott om natten och slippa ligga vaken långa stunder och fundera på hur jag ska hantera olika jobbiga situationer som rör pappas omvårdnad. (Nu snackar vi anhörigperspektiv!!!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s