Milen för Ukraina

Jag har inte sprungit milen sedan Jubileumsloppet i början av september, men när det nu var dagen för online-loppet RunUkraine/United by bravery, så kunde jag bara inte låta bli.

Jag följer kriget i Ukraina noga, läser om olika aspekter av kriget och förfasas, som väl de flesta som har ett hjärta i kroppen (och/eller som inte lever i en annan verklighet…), över alla spillda liv – nu nyligen den två dagar gamla pojken Serhii som dog när ett BB träffades av en rysk robot. Hans mamma överlevde. Men förstå hennes smärta??? Nej, det går ju inte, men prova, försök, bara det gör ont. Tänk sedan på alla andra som förlorat barn, föräldrar, makor, makar, bröder, systrar, nära vänner, grannar. All denna smärta. Två landsgränser ifrån oss.

Jag hade noterat det här loppet och sparat länken långt tidigare – men jag hade inte anmält mig i förväg och jag hade glömt att det var just igår. Så jag sprang sex kilometer dagen innan, en runda som inkluderar ett par längre uppförsbackar som utmanar mig. Men jag måste, eller rättare sagt ville, springa för Ukraina, och anmälde mig alltså samma dag som loppet var.

Man kunde välja mellan att springa 21 km (inte min liga…), 10 km (har jag ju sprungit två gånger tidigare, men undvikit för att jag tyckte det slet lite väl mycket på kroppen), och valfri distans. Det senare alternativet hade ju varit gött – spring en kilometer eller två, bara, så är det klart. Men nej, ska det va, så ska det va. Så det blev milen.

Betalade min startavgift (70% går till ett luftvärnsystem för Ukraina) och fick sedan ett mail med startnummer och instruktioner. Man skulle springa loppet med valfri löpar-app, och därefter skicka printscreen på rundan till arrangören. Smidigt!

Det tog emot många gånger under loppet, och som vanligt tänkte jag tanken att ”äh, vad gör väl det om jag går lite grann…”, särskilt i den där uppförsbacken precis innan jag vänder vid fem kilometer – men då tänkte jag på Serhiis mamma och tänkte att jag ska fan inte klaga. Spring för Ukraina, spring! Och jag sprang loppet igenom, behövde dock stanna en gång och knyta skosnörena, men det var ju bara jobbigt att komma igen efter det – ingen fördel alls.

I slutändan visade det sig att jag fick min bästa tid hittills på milen, första gången under timmen! – och det kanske bästa av allt för mitt löpar-ego är att jag nu vaknat upp dagen efter loppet, och känner mig inte alls särskilt sliten i kroppen. Förvånande! Men väldigt peppande!

Ukraina ska vinna kriget och jag kanske är en löpare, i alla fall.

Igår eftermiddag släppte RunUkraine nyheten att de förlänger loppet med en vecka, så om du som läser det här vill, så går det bra att anmäla! Öppna sidan i en webbläsare som klarar att översätta sidan (jag använde Chrome), så är det bara att köra!

https://bravery.runukraine.org/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s