Bästa pappa har fyllt 91 år, och firade med god tårta och lite extra gott i glaset till middagen på boendet.

Han fick besök av min bror – jag var där dagen innan för att lämna tårtorna, och givetvis spela kort som vi fortfarande gör varje gång. Vi undviker att besöka pappa samtidigt, då han får svårt att hänga med när vi pratar, och det ger honom bara en känsla av utanförskap. Därför åker vi alltid dit olika dagar.

Det här hänt en hel del det senaste halvåret. Pappa fick en höftfraktur och bodde på sjukhus i tre veckor innan han fick flytta till ett korttidsboende – i Rävlanda (av alla ställen…). Det blev lite extra långt att åka för att besöka honom, men det var ett bra ställe. När han kom dit fick de lyfta upp honom med hjälp av en lyftkran till och från sängen – när han flyttade därifrån två månader senare kunde han gå med rullator igen!

På korttidsboendet fick han också introduceras i något han inte varit med om på länge, nämligen att träffa flera andra människor som han åt tre dagliga måltider ihop med. Anhöriga fick inte vara med under måltiderna, men vad jag kunde se var det inte fråga om några sociala tillställningar, direkt, men ändå fullt tillräckligt för pappa som levt ensam så länge. Under de sista veckorna av hans vistelse där började det gå vinterkräksjuka och influensa, så det blev mindre av de gemensamma måltiderna av den anledningen. Pappa klarade sig i alla fall från smitta, vilket var huvudsaken.

I mellandagarna flyttade pappa till ett särskilt boende (som tidigare kallades äldreboende och ännu tidigare ålderdomshem) med inriktning på demens. Enligt personalens instruktioner hade jag i förväg inrett hans nya rum med tavlor och möbler från hans eget hus. Säng fanns sedan innan, men det behövdes bord och stolar, lampor, lite krukväxter, inramade foton. En byrå baxade jag också dit. Och så shoppade jag lite nya kläder, en go pläd och lite annat.

Flytten gick väldigt smidigt. Jag mötte upp pappa när han kom med färdtjänst till det nya stället och han fann sig snabbt tillrätta – ovanligt snabbt, menade personalen efteråt. Den där första dagen fick jag lov att äta lunch med pappa inne på hans rum, och jag var verkligen positivt överraskad över maten vi fick – då hade vi ändå fått två olika rätter, och båda var jättegoda. Ett stort lyft jämfört med korttidsboendet, verkligen. Därefter åt han med de övriga på boendet, och fick sin egen bestämda plats i ett ljust och hemtrevligt matrum. Där finns också soffhörnor och en stor TV.

När pappa kom dit åkte han fortfarande i rullstol mellan sitt rum och matsalen, men efter bara någon vecka gick han endast med rullatorn.

Under den här perioden lade vi också ut pappas hus till försäljning – det kunde ju inte stå tomt hur länge som helst, och det stod ändå helt klart att han inte skulle kunna flytta hem igen. Ärligt talat var jag också väldigt glad att han aldrig någonsin mer skulle behöva vara beroende av Hemtjänst. Nu är han trygg och kan få hjälp snabbt dygnet runt, får mat tre gånger om dagen och har bättre hygien än på flera år.

Till att börja med var jag orolig för att lyfta frågan om husförsäljningen med pappa, men när jag väl gjorde det var han förvånansvärt med på det. Han sade sig ha oroat sig för huset (utan att säga något till någon om det) och var mer än något annat lättad över att någon tog tag i att få det sålt. Puh. Så det var bara att köra, och om allt går i lås lämnar vi över huset till de nya ägarna inom kort. Pappa har bott där i över fyrtio år, men verkar inte alls nostalgisk – en av demensens välsignelser, kanske. Själv grät jag en skvätt när jag ringde Telia och sade upp abonnemanget med telefonnumret som varit pappas i över fyrtio år. Sedan kommer jag att sakna fruktträden. Äppelträdet gav den senaste hösten sin bästa skörd på flera år – det blev många liter äpplemos – och jag har fortfarande sylt kvar efter plommonträdets rikliga skörd året dessförinnan. Röda vinbär skördade jag varje år. Nu kommer det att springa barn där och mumsa på frukterna, som jag gjorde när jag var liten (fast inte i den trädgården).

Pappa har det i alla fall bra nu, han är piggare än på flera år. Han har ju mer sällskap nu än när han bodde ensam hemma, och personal som bryr sig om ifall han äter och får kaffe och är ren osv.

91 år, och ja må han leva uti hundrade år!