Det kanske är svårt att tro, men en gång i tiden tränade jag aerobics flera gånger i veckan. Jag missade väl precis benvärmar-eran när jag började mot slutet av 80-talet.

Det var min bästa kompis som drog med mig till NK:s Workout mitt inne i stan – en mycket skeptisk Marika som alltid hade avskytt gympan i skolan. Men det lät kul – och det var det! Jag älskade den höga musiken och kände ju hur gott det gjorde min kropp som avbrott i allt gymnasie-plugg (som jag skötte såpass att jag gick ut med 5,0 från den ekonomiska linjen).

Jag minns så väl en kulen vintereftermiddag när jag satt på spårvagnen från skolan mot Drottningtorget, med ont i huvudet av stress efter skoldagen – och jag hade viljornas kamp: ta bussen hem, eller gå till NK (ja, varuhuset – studion låg i vindsvåningen på det huset, och dessutom hette studions ägare Niklas Kristiansson eller något liknande) och köra ett pass. Det var NK som vann – och efteråt var huvudvärken borta och jag mådde prima!

Svårt att säga hur mycket workouten – som vi kallade aerobics då – räddade min tonårshälsa, men en hel del, skulle jag säga, just med tanke på att det nästan var det enda som lyfte min näsa från skolböckerna. Absolut, vi hade hund hemma, och det blev en och annan hundpromenad också, men det gav inte alls så mycket välbefinnande som workouten.

För jäklar vad jag körde hårt på de där passen! Instruktörerna var duktiga på att piska oss, haha, och de var också helt suveräna på att sätta ihop långa och lagom svåra kombinationer av steg som gjorde träningen rolig, men tuff om man ville ta ut sig. Och vältränad blev jag – även om jag inte tyckte det då…

Jag fortsatte på NK tills de lade ner – jag tror det var något med lokalen – och provade andra ställen under tiden på universitetet, men då hade jag så sträng budget att det nog fallerade på grund av det. Jag tror också att alla nya ställen jag provade blev jämförda med NK – och nådde inte upp till vad jag varit van vid.

Däremot plockade jag upp workouten igen när jag flyttade till Luxemburg – min första lägenhet låg verkligen mitt i smeten och bara något kvarter bort från stans hetaste workout-studio. Och även där fanns de där riktigt duktiga, peppande instruktörerna – och än en gång räddade workouten min hälsa efter de stressiga arbetsdagarna. Än en gång blev jag vältränad och fick evakuera stress på ett sätt jag förstått först nu på senare år, vad det betyder för (vissa av) oss människor.

Så småningom började jag känna av mina knän – och vid trettio var jag rädd att bli ”invalido” när det var så illa en tid, att jag var tvungen att ta hissen mellan åttonde och nionde våningen i ”tornet” (höghuset), där jag jobbade.

Det var säkert bara en släng av överansträngning, men jag blev rädd och började promenera istället. Och upptäckte hur skönt det var att komma ut i friska luften istället – och slippa den ibland sjukt höga ljudvolymen, trängseln, svettlukten osv. Och så skaffade jag hund ”och på den vägen är det”…

Men nu har jag sedan ett tag – ett bra tag, faktiskt – saknat de där workoutpassen, särskilt musiken och stegkombinationerna. Jag provade zumba för ett par år sedan, men jag var otränad och tyckte mig känna av knäna igen, så det blev inget mer än en prov-vecka.

Nu har jag bestämt mig för att ge det en ny chans – och har inlett en ny prov-vecka. Hittills har jag varit på två pass som heter något med ”dance” – det verkar vara de som mest liknar de gamla aerobics-passen. Jag har inte bestämt mig än om jag ska fortsätta, men i kombination med löpningen (som sannerligen inte är kul) skulle det kunna vara en liten bonus.