För någon vecka sedan tog jag Piaf till veterinären, då hon verkade ha fått tillbaka sin urinvägsinfektion som hon friskförklarades från för någon månad sedan. Enligt veterinären kan det vara så att en liten mängd bakterier ändå fanns kvar och förökat sig sedan dess. Proverna visade dock att hon inte hade någon infektion – så veterinären skrev istället ut ett medel mot inkontinens.

Men! Piaf har verkligen inget emot att gå till veterinären. Har hon riktig tur finns det en katt i väntrummet – då blir hon som förhäxad och bara stirrar mot katten(s bur).

Finns det en annan hund i väntrummet är det också bra (enligt henne) – hon kommunicerar med lugn och pondus. Och garanterat kommer hon ju att få hälsa på människor.

Först ska hon charma receptionisten, det gör hon genom att hoppa upp med framtassarna mot den höga disken. Sedan försöker hon ju med människor i väntrummet – det brukar hon också lyckas med, i alla fall om det finns någon som är mottaglig, dvs. inte fullt upptagen med sitt eget djur.

När vi ska in i ett av rummen går hon med självsäkra steg genom korridorerna, kikar runt hörnet: vilket rum ska vi till idag? Det är faktiskt helt underbart att hon, sin höga ålder till trots, har så positiva erfarenheter av att gå till veterinären. Nästa man – eller kvinna – som ska charmas är veterinären. Där har vi i höst haft en veterinär som till och med låter Piaf pussa henne i ansiktet – vilken lycka!!! Enligt veterinären är det inte alla som får det, men Piaf får… Mattehjärtat smälter…

Enligt receptionisten på ”vår” klinik är Piaf en speciell hund, en sån man blir extra varm och glad av att träffa. Bortsett från att jag ser hur hon ”jobbar” när hon charmar folk, och vilken effekt hon har på dem, så har jag även fått höra det förr. När Piaf och Delfi var på pensionat i fem dagar och jag skulle hämta dem, fick jag veta att praktikanterna hade förälskat sig i Piaf och suttit inne i hennes och Delfis bur så fort de fick tid över. Bra jobbat, tanten!

Men det bästa är att Piaf är i så fin form – så blir det när man kan hänga med på allt! Och när vi tränar små och stora sök får ju Piaf dels ta någon i början, dels får hon ofta hänga med mig ut i området och leta efter den allra sista dummien i söket. Så både knopp och kropp får sitt.

Idag var det årets sista deltävling i uppletandecupen på Lerums Brukshundklubb – vi har inte varit med sedan i början av sommaren, helt enkelt för att deltävlingarna krockat med annat. Men idag, så! Jag lämnade i och för sig motvilligt Musikhjälpen-sändningen… men som vanligt vinner en hundaktivitet över det mesta.

Och så bra det gick, sen! Av de tio deltagande hundarna var det tre som hittade alla fyra föremål, och Piaf var en av dem, dessutom med den näst bästa tiden; 3,43 min. Så bra jobbat, flattetanten!

Men det kanske roligaste var kommentaren jag fick av en deltagare efteråt. Han var med när Piaf startade i cupen för ca 10 månader sedan, och han tyckte att den Piaf han såg idag verkade SÅ mycket piggare. Det är som om det vore en annan hund… Hur kul var inte DET!?

Det fick vi fira med ett baotaben när vi kom hem…

Mina tidigare flattar blev bara 6 respektive 8 år gamla… så jag njuter verkligen nu – på riktigt! – av att få se Piaf åldras och få ha henne kvar vid god vigör så här länge. Jag har lärt mig den hårda vägen att inte ta något för givet och menar alltjämt att vi bara har våra fyrbenta vänner till låns. De ska gå före oss och vi ska göra allt vi kan så att de får göra det med värdighet. Men fram till dess ska jag njuta av min älskade, kloka flattetant.