Författare: Myfflan

Pizzafejs

Under mina år i Luxemburg led jag av nästan konstanta stress-symptom – bl.a. hudproblem. Egentligen hade jag ingen fruktansvärd acne, men tillräckligt för att jag nästan alltid skulle ha något fullt synligt hudproblem i ansiktet. Ofta började det med lite acne… och utvecklades till sår eller värre. Inte så helt sällan kallade jag mig själv pizzafejs framför spegeln, medan jag gjorde vad jag kunde för att dölja hålen i huden. Det gick väl sådär. Men hellre det än att gå ut som ett pizzafejs.

Det sägs att huden inte glömmer sina tidigare problem, utan att de lätt uppstår igen och igen, och i mitt fall var det haka, panna och/eller mungiporna som nästan alltid hade något hål… Det var väl när mer än ett område var drabbat som jag tyckte att jag förtjänade det fula öknamnet.

För att strö lite extra salt i såren (höhö) påminde jag mig också om att jag faktiskt klarat mig igenom hela tonårsperioden plus några år till utan att någonsin ha denna typ av hudproblem. Någon enstaka finne, visst, men inte så som då, från strax före trettio till långt över fyrtio års ålder.

Rengöring och övrig hudvård, då? Jodå, alltmer noggrant och tidvis med dyra produkter från Frankrike (Maria Galland) och Schweiz (Cellcosmet). De allra dyraste produkterna föll jag aldrig för, för någonstans visste jag ju att detta inte handlade så mycket om exklusiv hudvård, som om själavård (eller stress, lite mindre dramatiskt uttryckt). Det märke som jag fastnade för och fortfarande tycker bäst om är Dermalogica, även om jag idag till 80% nöjer mig med Apotekets billigare sortiment.

När jag lämnade arbetet i Lux förväntade jag mig faktiskt att problemen skulle gå över. Men så var det det där med hudens minne. Alltså har ett eller annat liknande hudproblem dykt upp igen, dock mycket sällan – och aldrig lika omfattande som då.

Och det händer ganska ofta numera att jag skickar en tacksam tanke över en hy som inte svider eller stramar. Ingen stress – inget pizzafejs.

20190120_190036

Uggla

Efter att ha stått i kö länge och väl för att få läsa ett låne-exemplar av Magnus Ugglas Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen, så fick jag mer eller mindre sträckläsa boken de sista dagarna innan det var dags att lämna ifrån mig den igen. En bok som det är kö på får man givetvis inte låna om, klantskalle.

Han skriver bra. Hans torra humor lyser igenom på många ställen, men han berättar ju också ovanligt personligt om sig och sin familj, särskilt från uppväxten. En kall, humorlös och mentalt frånvarande mamma, en varmare, mer engagerad och närvarande pappa och ett äldre syskon (en av bröderna i Magnus fall) som ofta plågade Magnus och verkade njuta av det.

En halvtimme tidigare hade Johan kommit hem från skolan och varit på uruselt humör […] och mamma var förvisso hemma men hade lektion och fick på inga villkor störas. Johan och jag var ensamma, vilket för honom var ett unikt tillfälle som han inte hade en tanke på att slösa bort. […] 

Jag stod på en stol i köket och åt en smörgås och i samma stund som Johan fick syn på mig skrattade han hånfullt och stängde sedan långsamt dörren till köket. Med en djävulsk blick satte han kurs mot mig där jag stod försvarslös uppe på stolen. Jag började gråta redan innan han hade nått fram men Johan tog ingen notis om min rädsla eller belägenhet, det var snarare så att den triggade honom. 

Är det inte märkligt? Vad får någon att vilja sitt syskon så illa? Svartsjuka bland små eller halvstora barn, visst, men hur länge kan man ha det som ursäkt? Jag menar, det finns ju de som aldrig (??) slutar att på ena eller andra sättet göra sitt/sina syskon illa (behöver ju inte handla om fysiskt våld) och verkar njuta av det…

En oengagerad och/eller frånvarande mor kan säkert bidra till en ännu hårdare konkurrens mellan syskon – konkurrens om den lilla bit av kakan (dvs mammans obefintliga uppmärksamhet) som finns att kämpa om… Ett småsyskon som ofrivilligt!! kommer och snor åt sig en bit av den kakan riskerar säkert att bli hatad – och om det inte finns förmåga till självinsikt och bättring kan behovet av hämnd mot detta småsyskon sitta i länge. Länge.

Vi trivs i Floda

Julafton spenderade jag med pappa – åt julfika, spelade kort, såg Kalle, spelade mer kort och åt norsk julmiddag. Så glad att jag får spendera mina jular med pappa sedan jag flyttade hem till Sverige.

Idag, juldagen, åkte vi till Floda – igen! – och gick runt Sävelången – igen!… Det fina med den rundan är – förutom att den är precis lagom lång för att komma upp i mina dagliga 10000 steg – att jag behöver ha lite bättre pli… ordning, menar jag! på hundarna än vad jag behöver hemma i skogarna… Gångbanor nästan hela vägen runt, ibland nära tågspår – ibland utan skyddsstängsel – och en röd dag som idag, dessutom med riktigt fint väder, så var det givetvis en hel del människor ute på promenad. Perfekt.

Vi gick bakom och förbi folk, vi fick otaliga möten med folk och hundar, och flera gånger ville någon vi träffade stanna och prata lite om vilka raser mina hundar är osv. Och hundarna fick massor med beröm – jag är så stolt över min fina lilla flock. Och jag tycker mig märka att jag trivs lite extra bra i Floda – Flodaborna verkar lite extra trevliga. Eller finns det en annan förklaring?

Bästa julklappen

Sveriges hundvärld har än en gång visat vad den går för – bara tre dagar efter Femmas röntgen ligger resultatet ute på Avelsdata.

Trots att jag vet att Femmas uppfödare är väldigt noga med vad hon avlar på, trots att jag gillat vad jag sett i Femmas rörelsemönster, trots att hon fick en genomgång av tjejerna på Redog, trots att Louise sa de magiska orden ”Det ser bra ut” vid röntgen och trots att jag med mina amatörögon också tyckte att Femmas röntgenbild såg ut som ”skolexemplet” i broschyren om HD… så vågar man inte ropa hej förrän resultatet registrerats. Men sen…

20181221_085423

JIPPIE!!!