…än så här?
Författare: Myfflan
Landvetter, bc, skott
På söndagsmorgonen låg vi och drog oss – Femma brukar få komma upp i sängen de sista två timmarna på morgonen och låg tätt intill mig. När en helikopter flög över huset – på rätt låg höjd, hördes det som – så reagerade Femma tydligt, och jag bestämde att planen för dagen skulle inkludera en utflykt till Härryda/Landvetter.
Sagt och gjort! Jag åkte lite på måfå in i ett industriområde några kilometer från flygplatsen för att hitta någon plätt att ta ut hundarna på och se och höra flygplan.
Något enstaka plan lyfte över oss, men framför allt träffade vi en jättetrevlig hundägare med en tillika jättetrevlig, sjuårig border collie-tik som Femma gärna fick hälsa på – och då är jag ändå väldigt kräsen med vilka hundar hon får träffa… Inga supervilda unghundar, burdusa hanhundar eller onödigt sura tikar. Men den här tiken var balanserad och en helt perfekt erfarenhet för en liten valp.
Eftersom det var så dåligt med flygplan i luften – trots att vi enligt bc-hussen var på precis rätt ställe för att se/höra dem lyfta – så åkte vi mot själva flygplatsen, och rätt vad det var hade jag parkerat på 15-minutersparkeringen och tagit ut Femma…
Vi promenerade in på terminalen och gick där lite. Älskar hur Femma i så många olika miljöer och situationer söker sig till min vänstra sida (vilket jag inte är sen att belöna).
Femma var hur cool som helst… och vi var bara inne en kort stund – jag fick betala 5 kr för någon minuts övertid på parkeringen.
Sedan gjorde jag undantag från min McD-bojkott och åt en rätt okej hamburgare i närheten av flygplatsen i hopp om att vi skulle överflygas av något mer plan. Jag slutade dock notera om det blev så.
Innan vi åkte hem tog vi vägen inom Brukshundklubben i Kallebäck, och där uppfylldes i alla fall syftet: att få höra skott från den närliggande skjutbanan.
Vi tog en promenad längs rastslingan och testade av följsamheten… och så småningom kom även skotten.
Rapp höna med rapphöna
Dags att kolla av hur Femma reagerar på vilt i form av rapphöna (fortfarande frusen) – och jag är nöjd!
Dum dammsugare blir snäll
Jag har ju skrutit vitt och brett över min coola valp… men visst har jag upptäckt en situation där den beskrivningen inte stämmer: när dammsugaren kommer fram. Jag blev smått paff första gången jag såg det, men brydde mig inte så mycket om det, inte heller andra gången. Men när hon nu senast stod ute i hallen och pep för att hon inte vågade förbi dammsugaren – och när jag nu vet vad hon är för skrot och korn i andra situationer, ja då bestämde jag mig för att göra något åt saken.
Dammsugaren fick stå framme mitt i hallen – avstängd, såklart – i ett par dagar, och vid ett par tillfällen fick hon sin lunch/middag (dvs pyttesmå foderkulor) serverade på och runt dammsugaren. Hon fick klättra upp på och över dammsugarkroppen, hoppa över slang och rör och putta undan dem för att komma åt kulorna. Varierade med andra övningar som Femma känner igen, som omvänt lockande och att springa efter kulorna på given signal. Gjorde sedan samma sak när dammsugaren var igång, men stod kvar på samma plats.
Nästa gång då jag verkligen behövde dammsuga såg det ut så här och så här. Så hade hon gott stöd av tant Piaf, också… den trygga klippan i flocken. Delfi är inte rädd för dammsugaren, men är inte förtjust i den, heller, utan håller sig gärna undan. Piaf är ju tvärtom sådan att hon nästan lägger sig i vägen för dammsugaren, och om jag vill dammsuga i hundbädden när hon ligger där, så kan jag gärna göra det, men tro inte att hon flyttar sig självmant…! 😂
Igår fick vi också chans att få socialiseringsträna lite hos Eva i Tokatorp. Meningen var att kolla in deras gäss som springer fritt på gården… men innan vi hann så långt kom vi förbi fårhagen – och fåren var något som Femma var rädd för till en början, men hon blev ganska snart nyfiken istället.
Vi var också inne i hönshuset. Evas svärdotter samlar tydligen på höns och tuppar av olika raser, så det var verkligen roligt att se. Och där inne visade Femma sitt coola jag igen.
Tidigare på dagen kunde Piaf, Delfi och jag gå en ordentlig runda – man välkomnar verkligen hjulspåren att gå i under den största delen av rundan – medan Femma sov middag i canvasburen hemma.
Våren är på väg
…sägs det, men i morse hade vi 10 minusgrader igen…
Första apporten (nästan)
Självklart har Femma redan kommit till mig med leksaker när vi lekt osv. men just den här gången vändes en situation där jag egentligen ville ta föremålet från henne snarast (pga risk för stickor i munnen) till att jag fick den levererad till mig med en härlig målmedvetenhet och attityd – förbi Delfi som stod i vägen 😜 och som avstod från att beröva lill-syrran sitt fynd.
Avlämning blev det inte såklart, däremot kom hon till min famn med den och när jag lämnade henne, sökte hon genast upp mig igen. Rätt eller fel? Det kändes bra i alla fall och till slut var jag i närheten av en belöning som jag kunde ge henne för klabben. Tror vi var rätt nöjda båda två.
Livet med valp…
Café Magnolia
Café Magnolia är inget hundcafé, men likafullt ett hundvänligt café. Jag hade med mig Piaf och Delfi där för några veckor sedan, och idag var det Piaf och Femma som fick följa med. Delfi löper så hon fick stanna hemma. Även denna gång tog jag deras fina Skagensallad och även denna gång skötte sig hundarna exemplariskt – även lilla Femma!
Därefter träffade vi – till Piafs stora glädje – Ann och Figo och gick en promenad med dem vid älven. Figo blir snart 14 år och Femma roade sig med att hålla hans koppel.
Mycket av det goda
I natt kom ännu några centimeter snö – och hundarna var bara glada. Nu även Femma!
Samtidigt fick vi vår första plusgrad på ett par veckor.
Idag fick jag inspiration till lite (eller: inte så lite) miljöträning. Inte för att vara tjatig eller petig, men när nu socialiseringsperioden är över efter den 12:e levnadsveckan, så vill jag ju klämma in lite till den sista veckan.
Idag skulle jag handla livsmedel åt min pappa så jag passade på att ta ut Femma en sväng på parkeringen och även in i för-entrén till Coop i Älvängen. Maken till obrydd valp när kundvagnar rasslade förbi och människor passerade oss. Givetvis belönade jag med godis också.
Sedan behövde jag köpa mer hampfrö – det är talgoxarnas och blåmesarnas absoluta favorit och nu i kylan ”äter de mig ur huset”…! Mer frö, alltså, och på Granngården får man ha med sig hund in, så där tog vi också en liten runda, Femma och jag. Än en gång häpnade jag över hennes coolhet bland alla dofter, prylar, ljud från truckar m.m.
Sedan hem till pappa och där brukar Piaf och Delfi alltid somna gott på köksgolvet medan pappa och jag fikar – och så gjorde även Femma.
När jag nu ändå var så nära stan passade jag på att avverka en speciell del av miljöträningen: spårvagnar. Vi åkte till Hjalmar Brantingsplatsen och tog en kort sväng vid buss- och spårvagnshållplatserna där. Denna supercoola valp bara studsade fram utan tillstymmelse till osäkerhet – inte ens när ett utryckningsfordon körde förbi med sirener och allt. Jag hade fått se det jag ville se och vi blev inte långvariga där heller.
Ändå hade jag förmodligen – om jag som tredje person hade läst detta – tyckt att detta var väl ändå på tok för mycket av det goda… Men då hade jag inte sett Femma live i dessa situationer, heller.
my flatcoats 