Idag var Delfi och jag hos Katarina på Kopparhult igen, och liksom förra veckan hade vi bokat 1,5 timme tillsammans med Åsa och Tod. Vi var väldigt nöjda efter träningspasset förra gången. Vi hade utmanats med markeringar som blev till minnesmarkeringar och långa dirigeringar. Delfi hade svårt att gå rakt på den längsta linjen, men då fick jag också lära mig att hålla huvudet kallt (vilket fallerade totalt första gången) och rätta upp situationen på bästa sätt, och det blev jag riktigt nöjd med på slutet. Katarina hade nämligen envisats med att vi skulle göra om just den linjen som fick galet innan. Jag var egentligen inte alls så sugen, haha, men jag har också lärt mig att lyssna och lita på kloka Katarina, så repris blev det, och en bra och lärorik sådan. Delfi hade också svårt med en markering i högt gräs, men tog istället in en klockren dubbel.

Vi var också grymt nöjda med våra tysta, om än heta, hundar. För min del kändes det absolut idealiskt att gå i par med Åsa – träningskänslan är så viktig för mig!

Idag var det då dags igen – var det nu korthuset skulle rasa? Eller kunde det gå så bra igen? Det kunde det.

Katarina hade kokat ihop ett träningspass åt oss som inkluderade långa markeringar, närsöksområde, linjer mitt emellan dubbelmarkeringar m.m. Efterhand som jag såg vad hundarna klarade av att prestera och hur de tog våra tecken och signaler, så växte hundarna i mina ögon. Jag var helt enkelt sjukt impad, och inte minst av Delfi. Idag hördes några pip -inte bra – men jag valde att inte stressa upp mig, och i stället fokusera på allt det positiva som jag fick se henne göra idag. Shit pommes frites! 

Här har vi en övning, där Katarina slänger ut en dubbelmarkering (kryssen till höger och vänster). Dubbeln hämtades in av en hund, och därefter hämtades en dirigering in, där linjen gick rakt mellan markeringarna och till bortre hörnet av fältet. Riktigt snyggt såg det ut när både Tod och Delfi sprang ut i full kareta och levererade hem sina byten. Det fanns verkligen mycket att glädjas åt idag, och jag ska verkligen inte trötta ut någon med att räkna upp allt, men jag kan väl säga som så här: it feels good.

Att på de här (fem) gångerna som vi gått hos Katarina få se Delfi fullkomligt blomma ut och äntligen få visa vad hon går för, det känns så jävla fantastiskt, och jag är verkligen tacksam mot mig själv som kom på denna briljanta idé, och ännu mer tacksam mot Katarina som kört på när jag lagt pannan i djupa veck och sagt ”gud, vad svårt!?”. Hon har överbevisat mig gång på gång: min hund kan mer än jag tror.

Och jag tar detta som ett kvitto. Ett kvitto på att det varit rätt att avbryta samarbeten som inte känts bra. Att ta en paus från gruppträningar, med få undantag för att prova. Kvitto på att våra små spontana övningar under promenader och mini-pass på ängarna här hemma har gett resultat. Kvitto på att jag samtidigt har jobbat med min egen attityd till träningen och till hunden.

Jag vet – nu – vad som är viktigast för mig och jag vet vilket pris jag inte är beredd att betala för att nå resultat. Jag betalar inte med att utsätta min hund för taskigheter, jag betalar inte genom tråkig, monoton träning och jag betalar inte med att träna i fel sammanhang – för mig och/eller för min hund.

Jag tänker också på Gaby, Delfis uppfödare. Vad ska man säga, du borde varit kvar, du borde fått fortsätta att utveckla din passion för jakten och flattarna och bidra till vår ras så som du ville. 

Oavsett hur det nu går med eventuella prov framöver, så kommer jag att leva länge på vad jag fick uppleva idag.