Femma

Revansch

Hade jag inte bokat två viltspårprov på en gång med samma domare, så hade jag kanske inte vågat gå ett nytt prov med Femma redan en vecka efter den senaste floppen. Samtidigt gick hon ju större delen av det spåret väldigt fint, så jag bestämde att Femma skulle få gå även det andra inbokade provet. Ett träningsspår fick hon däremellan, bara drygt 400 meter långt, men med två återgångar som hon tog fin-fint… så inte heller denna gång var jag särskilt nervös när det var dags för provet.

Och nu gick hon så fint! På sitt spårnoga sätt matade hon sig fram i spåret, sträcka efter sträcka. Redan den andra vinkeln hade en återgång – den ringade hon sig förbi, mycket fokuserat den här gången, och det var hur tydligt som helst när hon var på spåret igen. Underbart.

När Femma kommit fram till klöven och jag belönade henne som vanligt, kom då domarens kommentar: Det där gick ju bra!

Det blev en 1:a den här gången.

… och ner som en pannkaka

Samma kväll som Femma tog sin viltspår-etta ringde nästa domare för att boka in oss på ett nytt spår – bra tre dagar senare. Här går det undan. Nå, nu kändes det ju som att Femma hade koll på spåret, så varför inte? I och för sig skulle det regna rätt bra under det dygn som provspåret låg till sig, och spår i regn har vi inte tränat så mycket, men… då fick vi väl se hur det påverkar.

På väg till spårprovet noterade och fnissade jag åt en lite lustig skyltning på 190-vägen mot Sollebrunn:

pixlr

Inför det här provet hade jag bestämt mig för att vara bättre på att hålla koll på vinden när vi skulle ta oss an spåret, och det funkade bra – Femma fick snabbt vittring på spåret och jobbade på sitt för labradorer ovanligt spårnoga sätt… till en början.

Efter ett par vinklar kom vi till en höjd och där var det även ett bök – där fick Femma problem och förlorade sig snart i andra dofter än spåret… Runt, runt, fram och tillbaka gick det och jag kunde bara hänga med och trassla upp linan (jäkla lina!) bäst det gick, för nosen var i alla fall på och rätt vad det var skulle hon väl hitta spåret igen. Så blev det också, och sista halvan av spåret gick riktigt bra. Även i detta spår stötte vi upp ett par morkullor, och det störde inte Femma det minsta, hon fortsatte som ingenting, fick sitt skott och spårade sig fram till klöven, där jag belönade henne, för jag tyckte ändå att hon varit duktig som hållit ut och kommit tillbaka så fint i spåret.

Så när domaren sa att ”det där gick ju inte så bra…” trodde jag nästan att hon skämtade, så kapitalt hade jag glömt snurrandet en stund tidigare. Det gjorde hon inte, tyvärr :-/ Redan före snurrandet på höjden hade Femma varit ganska långt från själva spåret, men hittat upp på höjden där återgången fanns, och där blev det som sagt… snurrigt och ofokuserat.

Så det blev ett tredjepris denna gång. Sååå surt! Men jag var ju där – och såg allt som Femma också gjorde bra, inte minst upphämtningen och den mentala uthålligheten.

Ökl-debut i viltspår

De senaste två veckorna har jag lagt lite extra fokus på viltspåret för Femmas del, vilket iofs bara betyder ett-två spår i veckan, men det har fått styra den övriga planeringen.

Jämfört med anlagsklass innebär öppen klass i stort sett tre nyheter/svårigheter: hunden ska själv hitta spåret i en ”ruta”, återgång med bloduppehåll i minst en vinkel, och liggtid på 12-24 timmar. Den största tröskeln för att börja bli redo för öppen klass är att fixa spår som legat över natten – tänk bara allt som kan hända i spåret över natten om man lägger i en hyfsat vilt-tät skog…

När Femma väl hade klarat ett spår som legat över natt märkte jag att hon också slarvade allt mindre – hennes självförtroende i spåret växte och hon verkade älska viltspåret ännu lite mer.

När hon tagit sitt första 24-timmars-spår och gjort det med bravur, så ringde jag en domare och bokade tid – inte hade jag räknat med att få en tid samma vecka…! Men det oroade mig inte – särskilt inte, faktiskt, sedan domaren påpekade att ”allt kan hända på prov”… Ja, för så är det ju såklart.

Ett litet spår till fick hon ta före provet och det fick mig att känna mig ännu lugnare:

20191101_205337

Sedan var det då dags för själva provet och det gick ju som smort – inga konstigheter alls. Efter första vinkeln flaxade en morkulla upp från marken. Femma såg den flyga iväg… och återupptog sedan sitt spårarbete. I den sista vinkeln märkte jag hur vi lämnade domaren en bit bakom oss, för att sedan återvända in åt det håll där han stod – det var såklart återgången, som Femma tog klockrent, rakt i spåret hela vägen. Varför krångla till det, liksom…?

Skott gick bra och klöven hittade hon i spårslutet, den vill hon ju inte missa!

Detta spårarbete gav Femma en 1:a med HP*, och domaren betonade att han inte ger HP särskilt ofta, detta var hans första i år.

* I SKK:s regler för viltspårprov står: ”Särskilt god prestation med första pris i öppen klass kan av domare tilldelas Hederspris (Hp). Ex. klarat viltstörning och i övrigt ett utmärkt spårarbete.”

Heja Femma, och nog syns det hur otroligt stolt hon är, där hon går och bär på sin klöv:

FB_IMG_1572634231292

Jag måste verkligen påminna mig själv om hur Femmas självförtroende vuxit genom att träna viltspår – snacka om att känna sig som en superhjälte! Hon behöver absolut inte något stöd från mig i spåret längre, och det är så härligt att se henne in action. Särskilt under prov, då jag inte behöver tänka på att få ner snitslar under tiden – då kan jag bara gå och njuta av att se henne arbeta.

Protokollet kom samma kväll:

20191101_210422

Avancerad debut

Eller snarare: avancerad-debut, det vill säga debut i avancerad klass i rallylydnad – gjorde Femma, Delfi och jag på måndagskvällen. Delfi har varit anmäld till klassen – och struken – tidigare, för ca två år sedan…! Men sedan föll rallyn lite i glömska fram till dess att jag var observatör på en kurs med Ida Lindgren förra hösten. Ida är extremt petig, vilket jag gillade och tyckte var inspirerande, och därför tog vi upp rallyn i vintras, och under vår och sommar har ju Femma tagit sig genom nybörjarklass och fortsättningsklass. Planen var att när Femma är klar för avancerad klass, då ska även Delfi få ta upp rallyn igen. Och nu är de på ungefär samma nivå…

Tävlingen var på Angereds BK och det var en dubbeltävling med ett drygt tiotal deltagare. I första rundan startade Femma allra först och Delfi som nummer 8, i andra rundan var det Delfi som startade allra först, och Femma som nummer 8. Detta fick mig att svettas lite, då det faktiskt har hänt en gång, när jag startade Piaf och Delfi parallellt i rallyn, att jag startade fel hund först. En av mina hundar fick högst poäng av alla i tävlingen – men jag blev ju tvungen (eller det kändes bäst) att erkänna min blunder, så båda hundarna diskades. Kändes ganska surt, kan jag säga…

Nåväl! Nu startades rätt hund i rätt ordning. Men svettigt blev det ändå. Planerna var nämligen tämligen fuktiga och blev snabbt leriga efter banvandring och tävlande ekipage. Så även om jag aldrig gillar att starta allra först, så var det nog en klar fördel för Femmas runda. Själv kände jag mig lite som en yr höna på banan, men tydligen gjorde Femma det hon skulle, och till min stora förvåning resulterade det i 94 poäng och vinst.

20190916_210251

Delfis runda kändes egentligen mer harmonisk, men jag tog ett steg extra i något moment och det straffar sig: FEL ÖVNING! Men i slutändan blev det ändå 86 p och kvalificerande resultat, så jag var jättenöjd.

I nästa runda startade som sagt Delfi först, och jag var väl medveten om att vi missade ett par moment, bl.a. pga att hon inte ville lägga sig i det leriga gräset. Rundan gav 74 poäng, vilket inte är godkänt.

Femma ville varken sitta eller ligga, så hennes runda bröt jag själv ganska så snart – klart att hon inte ska behöva sätta ner sin söta rumpa om hon inte vill… 🙄🙄💕💕

Men arrangörerna hade ett generöst prisbord där även diskningar renderade ett pris, så jag passade på att haffa lite belöningsgodis…

20190916_210240

Höst-WT

20190914_123352

Varje höst anordnar Labväst – i år i samarbete med SSRK västra – ett väldans trevligt WT i Landvetter, och i år fick Femma vara med.

Vi började på station tre med ett kort fotgående följt av en markering som hamnade halv-dolt i skogen. Femma gick fint fot, spikade inte markeringen, men hittade den snabbt.

På station fyra hade vi också ett fotgående och en enkelmarkering som föll bakom en ”trädridå”. Femma fick jobba mer för att hitta sin dummyn, men hon ringade så fint in den och jag stod och njöt av att hon jobbade på och inte brydde sig om att ”fråga” mig som hon har haft en liten tendens att göra när hon haft lite svårt att hitta sina markeringar. Hon kanske har insett att matte är en rätt usel markör… 😜

Station fem var ännu ett fotgående och ännu ett halv-dolt nedslag, nu med klurigheten att vi hade en stor rishög framför punkten där vi stod, så hunden var tvungen att runda den på väg ut. Det var mer eller mindre en ”spik”, dvs Femma visste ganska exakt var hon skulle hitta dummyn.

Station ett hade endast en enkelmarkering som kastades från en öppen stig och in i skogskanten. Femma spikade även här, och levererade direkt och rakt in till mig… På denna station fick alla som fick 20 poäng applåder, vilket alltid är trevligt 😊

20190914_123411(0)

Station två hade ett fotgående – som vi fick beröm för – och en enkelmarkering vars nedslagsplats var dold, nedanför en klippkant. Som jag såg det letade Femma väldigt fokuserat och effektivt nedanför kanten, men hon fick ett lite dåligt grepp om dummyn – trots det höll hon den fast ända fram till mig och lämnade den i hand.

Sedan följde lite väntan på resultatet, men då hade jag tid att rasta Piaf och Delfi som väntade i bilen, fika lite och hade även gott om tid att prata med mattarna till Femmas helbröder Sixten och Poppe, som också deltog i WT:t.

Resultatet blev en smärre skräll: brorsan Sixten kom trea med 95 poäng (på sitt allra första WT!), brorsan Poppe fick 94 poäng och Femma fick 93 poäng. Inte illa för syskontrion, väldigt roligt!

RLDF Femma

Under sommaren har vi betat av några tävlingar i rallylydnadens fortsättningsklass och det har gått riktigt bra (för det mesta). Den första var i Lilla Edet och där kom Femma 2:a med 99 poäng.

Den andra och tredje var på Rally by night i Falkenberg – ett gigantiskt evenemang med sex banor igång samtidigt och minst fyra tävlingar i varje klass fördelat på två dagar i rad. Vi var bara där en av dagarna, men det var ju kul att se hur det var. En himla massa folk och hundar, men förvånansvärt lugnt ändå, måste jag säga. Många hade med sig egna små tält, vilket nog inte är en så dålig idé för att avskärma sig lite från allt som händer och rör sig mellan själva tävlandet.

Jag har inte tyckt att Femma verkat det minsta påverkad av miljön på tidigare tävlingar, hur cool som helst, faktiskt, men här var det i alla fall något som påverkade henne – jag kunde inte sätta fingret på vad det var. I första tävlingen fick vi 70 p., dvs inte ens godkänt. Men det var ju en tävling kvar, så det var bara att ladda om, och även om känslan var ungefär densamma som innan, så sumpade vi inga moment och det blev i alla fall 94 p. och en tredjeplacering.

Nästa tävling var också en dubbel och jag hade gått och grunnat på om det är något med Femma (skendräktighet skulle det tidsmässigt kunna vara) eller om det är något jag gör för mycket eller för lite av… Ett par dagar före den här tävlingen hamnade jag i alla fall på en supertrevlig rallyträningskväll med folk jag inte känt innan. Det blev precis lagom och rätt för vår träning och jag kände att Femma och jag ändå var på G.

20190804_123839

Tävling nummer ett på Kungsbacka BK kändes bra rakt igenom

och en av mina nya träningsbekanta kom fram och berättade att vi fått 98 p.!

I pausen mellan tävlingarna passade Femma på att sova – mitt bland hundar och folk som gick förbi. Lika cool som hon brukat vara (utom i Falkenberg). Jag väckte henne kanske i senaste laget, med bara ett par startande innan vi skulle in. Det var nästan så jag kände mig yrvaken själv… Och visst gjorde jag en fadäs i början av banan, men det redde upp sig bra – Femma förstod aldrig att något var fel, så det var bara att gå på… Även tävling nummer två kändes riktigt bra och vi fick 97 poäng.

Men… alltid ska någon jävel ta 100 poäng 😂😂😂… Vi kom på andra plats i båda tävlingarna 😊

RLDF kan vi i alla fall lägga till framför Femmas namn nu.

20190804_124108

 

 

Femmas första WT

Allra sista dagen som det gick att anmäla till SSRK/Göteborgssektionens WT funderade jag över om jag skulle anmäla Delfi… Så kom jag på att jag kanske skulle ta och anmäla Femma!? Sagt och gjort – man kan ju alltid stryka sig om man ångrar sig. Men det gjorde jag inte.

Före åtta på morgonen var vi på plats – och fick en tacknämlig bilplats i skuggan. Femma startade som nr 27, så vi fick vänta någon dryg timme innan det blev vår tur vid ruta 1, men det gjorde absolut ingenting. (Jag är så glad att allt fler WT-arrangörer väljer att ta alla ekipage i nummerordning istället för att köra i flummiga grupper som ändå inte håller ihop, utan bara skapar förvirring.)

20190630_085300

Ruta 1 var en enkelmarkering i högt gräs och ett dike skulle passeras. Femma spikade den, men valde att ta en liten stig till höger om oss, istället för att springa spikrakt ut.

Ruta 2 var ett kort fotgående efter skytt och en enkelmarkering uppe på en ganska hög klippavsats – jippie, tänkte jag som vet att Femma älskar att springa uppför och nerför branta klippor… Hon gick fotgående som en liten ängel och spikade markeringen – snabbt ut, snabbt tillbaka…

Ruta 3 var också ett kort fotgående, och här gick enkelmarkeringen ut i en terräng med en massa björksly, och bakom ett kraftigt träd. Man såg alltså inte hunden, kunde bara höra hur det prasslade i löven när den sprang och letade… Och det gjorde en och annan på denna ruta, så även Femma. Hon var på håret att ge upp, men jag stoppade henne och pushade ut henne igen, och då kom hon igång igen – och hittade. Men hennes bristande självförtroende skulle kosta några poäng, sade domaren något bekymrat. Själv var jag inte ett dugg bekymrad – jag har sett detta hos henne många gånger förut men har även sett hur mycket hon utvecklats på relativt kort tid, så det kommer att lösa sig.

Ruta 4  Fotgående med skott åt höger under gång, och sedan skott och markering åt vänster. Nu hade Femma börjat gilla den där skytten riktigt mycket 😶 så fotgåendet var inte så bra som innan – det kan också vara så att jag var så slapp att jag glömde säga ett tydligt kommando när vi började… jag fick istället påminna henne ett par gånger under den korta sträckan vi gick. Sedan spikade hon sin markering – kastade sig över stockarna som låg i vägen. Levererade fint i hand, som på övriga stationer.

Ruta 5 Här kastades markeringen så att hunden behövde passera två gärdesgårdar på vägen ut och tillbaka – Femma spikade igen och levererade. Här kommenterade domaren det lite fjösiga (något slarviga) greppet hon hade om dummyn, och det hade jag noterat genomgående. Han sa att det inte störde honom så länge hon håller den tillräckligt bra för att leverera den – men det är något att tänka på. Absolut, håller med!

Jag var i alla fall enormt nöjd och glad och nöjd med Femmas runda – herregud, hennes första WT, och hon hade troligtvis redan klarat de 75 poäng som krävs för att gå upp i nästa klass! Började strax att skriva till uppfödaren och jubla…

Nästa glada nyhet kom när poängen sattes upp – Femma hade fått 90 poäng! Serien blev: 19-20-12-19-20.

Heja min duktiga träningskamrat!

 

 

.