Nog för att vi haft gott om svamp varje år de senaste åren – jag har i alla fall kunnat plocka all svamp jag önskat, ätit och fryst in, gjort soppa osv.

Men när man slår sig ner för att plocka ett helt gäng fina gula kantareller på ett ställe, och man i ögonvrån ser något gult i ögonvrån och upptäcker nästa ställe med minst lika mycket gula kantareller till… Om man då reagerar med att tänka åhnej, ännu mer… Då är det ett riktigt bra svamp-år.

Efter att vi var hos veterinären i våras blev Delfi mycket riktigt allt bättre – så det verkar som att det stämde att hon dragits med något hormonellt – om det var ont i magen eller något annat. Att en hund inte vill följa med på promenader ser ju jag som ett riktigt dåligt tecken, samtidigt som att jag inte tyckte allmäntillståndet verkade försämrat. Baserat på hennes tidigare, mycket korta och lätta skendräktigheter drog jag inte parallellen till hennes senaste löp – inte förrän veterinären frågade när det var, och jag hörde mig själv säga: Det var ungefär då allt det här startade… Min nästa tanke var: Vad fan gör jag här? Men-men, som sagt: Delfi fick en ordentlig undersökning och det verkar som att veterinären hade rätt och nu är Delfi pigg och alert, en härlig flattetant som gapar och studsar och tar för sig.

Studsar gör hon som vilken ung flatte som helst, och det tackar jag hennes nya kosttillskott för. Jag slutade med de svindyra tabletterna och började ge glukosamin-pulver istället. Så mycket bättre. Det märks att hon blivit mer aktiv – jag behöver inte ens hålla igen på maten längre, och hon är ändå i sitt livs form – fortfarande ingen ”snygg flatte”, men ta mig tusan den vackraste hund jag vet.

Min kärlek till denna hund bara växer.

Uppdatering av uppdateringen: Delfi hänger numera även med på långa Kroksjörundan, dvs. nästan en mil när vi går ända hemifrån.

Semestertiderna har ännu inte börjat på allvar, men det har däremot sommaren. Varma, sköna dagar – och vem kan njuta av det, så här en helt vanlig tisdag i juni? Jo, jag.

Slog upp mina blå och klockan som reflekteras i taket visar lite över åtta. M-hm. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag blivit en sådan sju(åtta)sovare, men jag är samtidigt inte helt missnöjd med att jag sover så himla gott sedan några veckor tillbaka. Annat var det tidigare i våras, när jag låg och grubblade över oerhört frustrerande diskussioner som jag var tvungen att föra med personal och chefer på pappas boende. Då vaknade jag för ingenting och hade jättesvårt att somna om – så irriterande. Men nu…! Nu sover jag mina åtta timmar – lätt!

Morgonmys med hundarna är ett måste, men sedan ger vi oss ut på en snabb rastning, följt av att jag går och öppnar för hönorna. De har fått anpassa sig efter mina nya sovrutiner, men det är också säkrare för dem att inte vara ute tidigt på morgonen – enligt vad jag hört är vissa rovdjur extra aktiva då.

Så dags en så här vacker dag är det redan varmt så det får bli frukost ute, såklart. Den vanliga mannagrynsgröten fick jag vara utan, eftersom jag glömde köpa mjölk senast, och vägrar att åka extra ner till samhället (17 km) för att handla. Nej, det fick bli knäckebrödsmackor (wasa runda) och te.

Kompostgallren står öppna så hundarna kan gå ut på gräsmattan. Deras gräsmatta. Skulle hönorna komma in på altanen får jag lätt ut dem igen – inte genom att schasa, utan genom att locka iväg dem med ett ljud som utlovar belöning.

Medan hundarna softade på frukosten surfade jag och såg att någon från Indonesien lagt upp ett demo-klipp där hon dansar min senaste dans, så kul!

Istället för att gå ända hemifrån tar vi bilen en liten bit, innan vi går vår favoritrunda runt fiskesjön. Då blir promenaden ca sex km lång, vilket är alldeles lagom för oss, och i synnerhet för Delfi. Den större delen av promenaden går verkligen över stock och sten, upp och ner för klipporna runt sjön.

Idag hade jag för första gången den här säsongen med mig badkläder på just den här rundan – och för ovanlighetens skull (händer typ aldrig) hade jag med mig kaffetermos också.

Jag har nämligen blivit världens kaffemoster igen! Jag som inte gillar att vara beroende av något och var så gott som kaffefri under tre år – jag har verkligen trillat dit igen. Och så får det vara, för åh, vad fint det sitter med en kopp efter – eller som idag: under – förmiddagspromenaden. Och why not, liksom?

Efter lite mer än halva rundan blev det bad för oss alla tre. Fortfarande lite småkallt i vattnet, men ändå helt underbart att simma tillsammans, alla tre. Och så en kopp kaffe på det. Inte fel. Och så några vattenmarkeringar åt hundarna och ett dopp till för oss alla tre innan vi gick vidare.

När vi kom hem tog jag lunch: pasta med min hemmagjorda pesto. Jag tycks aldrig tröttna och nu står basilikaplantorna på rad igen för detta årets pesto-produktion.

Därefter dags att göra lite nytta i trädgården och idag var det dags att röja i en stor och lång häck. Svettigt värre.

Efter det var det gött att dra ner till den närmaste sjön med hundarna – det blir en liten promenad, det med, om man inte stannar vid den allra första badklippan, och riktigt avskilt och skönt. På landet, på riktigt.

På väg hem brukar jag kasta några markeringar åt hundarna – och ja, även Delfi får lov att kuta efter landmarkeringar! Så stabil känns hon! Häromddagen råkade Femma stöta upp en hare nör hon sprang mot en markering. Femma vände sig bara efter haren, som sprang snett mot Delfi och mig, sedan fortsatte hon söka och Delfi bara följde henne med blicken – haren som sprang förbi oss med 15 meters marginal var totalt ointressant jämfört med Femmas sökande efter dummyn. Det sämsta med allt detta var att ingen mer än jag såg.

Men idag blev det inga landmarkeringar, det är för varmt. (Så himla skönt, förresten, att inte behöva stå på öppna fält i gassande sol för någon trökig kurs som man anmälde sig till ett halvår i förväg…)

Väl hemma igen väntade gräsklipparen. Hönsen satte sig uppe i ett träd, så de var ur vägen, medan flatten…

Efter gräsklippningen var jag ju genomsvettig igen, men jag kände att hundarna nog var rätt nöjda med dagen, så jag tog cykeln ner till badklippan – den närmaste, den här gången. Det är inte ofta jag använder den där cykeln, och ibland funderar jag på att sälja den. Men ibland är den ändå rätt käck att ha.

På tal om att ha, så har jag de senaste dagarna sett några riktigt fina husvagnar till salu, till ett helt överkomligt pris, dessutom. Vill ha! Men när jag tänker ett varv till undrar jag varför. När jag bor som jag gör, vad ska jag med husbil till? Det låg jag och tänkte på medan jag flöt på rygg i vattnet och solen precis höll på att försvinna bakom de närmaste trädtopparna runt sjön.

Hemma satte jag mig ute en stund innan Allsång på Skansen började. Kvällsmat i form av egenodlad plocksallat och wasa runda igen – de med kanelsmak denna gång – och philadelphiaost. Så gott.

Hönorna verkar mycket nöjda med den nyklippta gräsmattan, Delfi ligger i stolen mittemot och Femma ligger i en bia-bädd som får flytta ut under sommaren. Livet, ändå, va. Det fria livet.

När jag hälsade på pappa i hans hus på Hisingen satt jag ibland och fnissade – åt grannens hesa tupp som försökte sig på att gala (som tuppar ska) men lyckades sådär. Jag älskade ljudet av denna tupp – och himlade mig över att man skulle behöva åka till ”stan” för att få höra en tupp gala. Hemma hos mig ute i Tjottahejti har vi inga tuppar som gal, minsann.

När jag skaffade mina höns för några veckor sedan var det främst för att få ägg, och någon tupp som eventuellt kan störa  grannarna ville jag absolut inte ha. Jag hade ju också sett hur tuppen hos R bossade över ”sina” hönor. Fy! Nej, fyra hönor skulle det vara.

Så jag har gått här och pratat med mina söta hönor. En av dem, den vita, har ibland visat sig vara lite extra framåt – och ibland har jag kallat henne för Skata. Hon visade också tendens att bråka och bossa över de andra hönorna…

Jag berättade om den vita hönan för R, skickade en film – och då ställde hon frågan jag innerst inne också ställt mig:

Det är ju svårt/omöjligt att se på en kyckling, men allt som R påpekade stämde –  och Blondie döptes snabbt om till Blondy, alt. Tuppajäveln.

Och någonstans är jag ändå lite nöjd och väntar med spänning på att få höra Blondy gala. Det ska ju även vara bra att ha en tupp i hönsgården, då de håller bättre utkik efter faror än vad hönorna gör.

Faror finns det gott om för hönor, har jag insett – inte nog med rävar och rovfåglar, utan de har också utsatt sig själva för onödig risk när de lämnat min inhägnade tomt flertalet gånger. Men det har de faktiskt slutat med, kanske för att de själva märkte att de hade svårt att hitta in igen.

Vi får väl se om de kommer på att de kan flyga och vad som händer då. En av dem har redan flugit över kompostgallren som jag har satt upp för att skärma av min altan där hundarna och jag kan vara utan att riskera att trampa i hönsskit, som ju annars ligger lite här och var i trädgården numera. På så sätt kan jag också ha dörren öppen utan att riskera att få in höns i huset.

Nej, jag ser helst att de håller sig i inhägnaden – även om de plundrar mina smultronplantor, trampar ner vitlöksodlingen, misshandlar min nya rabarberplanta, bajsar i mina grönsaksodlingar, sprider ut mina lövhögar osv. osv. De är fortfarande söta hönor – och en tupp.

Det började med att jag lärde känna R på linedance-kursen. R, som har både får och höns, och som jag började köpa ägg av.

Ägg från lyckliga, på riktigt frigående höns som struttar omkring på en liten gård och lägger ägg med intensivt gul gula.

Från den stunden vill jag aldrig äta ”vanliga” ägg igen. Min äggkonsumtion har länge varit mycket liten, precis som min köttkonsumtion gått ner till ett minimum. Men, som sagt, ägg från lyckliga höns äter jag mer än gärna.

Mina ”tjoho-bullar” (med vit choklad som fyllning) blev också ett par snäpp bättre med ett par av dessa ägg i:

Och plötsligt en morgon vaknade jag och tanken på egna höns dök upp igen, som så många gånger tidigare sedan jag flyttade till mitt hus på landet, med ett så gott som färdigt ”hönshus” på tomten. Men den här gången såg jag inte bara nackdelar och hinder, utan jag kände att jag måste prova! Så jag satte mig och googlade, kontaktade sedan R, som dels gav mig några extra tips, men framför allt hjälpte hon mig under hela den dagen för att ro det hela i hamn.

Först åkte jag hem till R för att se hur hon ordnat för sina höns (och tupp), därefter åkte vi till en jättefin lanthandel, som var helt ny för mig, och köpte lite smått och gott som hönor behöver. Nu skulle det bli av!

Sedan bar det av hem till mig för att kolla in det tilltänkta hönshuset, och så började vi ställa i ordning och förbereda för de små liven. Slutligen åkte vi iväg till R’s kontakt som tyvärr inte hade några vuxna hönor att sälja (jag ville ju ha ägg!), men däremot fyra unga systrar av rasen Islandshöns. De var bara sex veckor gamla, så det skulle dröja två och en halv månad till – minst – innan jag skulle få några ägg av dem, men samtidigt gillade jag idén att de skulle få komma till mig i ung ålder och bo in sig, samt fortsätta vara tillsammans med sina systrar.

Islandshöns är en gammal lantras, som visst nog kom till Island på vikingatiden – och det lite roliga med dem är att ingen höna är den andra lik inom en och samma kull. Me like!

Efter bilfärd i en pappkartong fick de komma ut i sitt nya hem, hönshuset. Där fick de spendera sin första vecka i Kollanda. Eller nästan. För efter fyra-fem dagar instängda (med ett kompostgaller i dörröppningen så att de kunde titta ut dagtid) visade de tydligt att de verkligen ville ut. Någon gång hittade jag dem till och med utanför kompostgallret – men då var de inte så kaxiga och lät sig lätt fösas in i huset igen. Men en dag innan det planerande utsläppandet så fick de komma ut i det fria.

Planen är att hönorna ska få gå fritt i min trädgård. Där finns gräs, lövhögar, buskar, klippor, rabatter, sol, skugga. Stängsel finns också, men det är inte tätt. Det finns ingen voljär som skyddar mot rovfåglar. De kan – och har i skrivande stund också gjort det – gå utanför staketet och får i så fall själva hitta in igen. I gengäld har de ett underbart hönsliv, bara jag klarar att skydda dem mot räv och andra rovdjur.

Hundarna hjälper nog till skrämma bort eventuella rovdjur på dagarna, men vi är ju inte alltid hemma – eller ute. Samtidigt hör man ju då och då att rovdjur även tar sig in i täta hönsgårdar/voljärer och då har hönsen ännu mindre chans att komma undan.

Nu har det gått några veckor sedan de flyttade hit, och jag trivs verkligen med att ha hönorna struttandes omkring här. De håller ihop, de fyra systrarna, och än hittar man dem under en buske, än på andra sidan staketet, än uppflugna på den stora lastpallen (som min säng levererades på för nio år sedan) som kommer väl till pass.

Helst hade jag velat ha ”100-procentig” inkallning på dem – särskilt när de befinner sig utanför staketet – men de är ändå rätt sällskapliga och kommer kutandes när de ser att jag kommer gående. Så ser jag också till att ha med mig något gott till dem då och då, såsom kokt ris, solrosfrön eller vattenmelon.

Och hur går det med hundarna och hönsen, då? Över förväntan! Jag undrade framför allt hur Delfi skulle klara av att umgås med hönsen – under den första veckan stod hon gärna på andra sidan kompostgallret och flåsade. Men upphetsningen över hönsen avtog, särskilt när de väl kom ut på gräsmattan. Femma är A-barn som vanligt. Nyfiken, men lugn och sansad. Visst händer det att hundarna vill ta sig en lite väl nära titt på hönsen (titta, inte apportera! 😄) och när de ibland börjar busa med varandra på gräsmattan gör hönorna såklart bäst i att hålla sig undan. Men annars är hönorna riktigt sällskapliga även med hundarna.

Det är helt enkelt coola hönor, har jag märkt. Inte minst under den gångna veckans åskväder med ordentliga åskknallar, dunder och spöregn. På sin höjd lade de sig under en buske och väntade på bättre väder.

Runt klockan åtta varje kväll blir de fyra systrarna pömsiga och lägger sig ner en stund någonstans i trädgården – innan de finner för gott att gå in i hönshuset och lägga sig – och en stund därefter stänger jag dörren om dem. Det första jag gör på morgonen är att gå och öppna dörren för damerna, så de kan gå ut och göra vad hönor gör. När de kan.

Nu är Delfi skendräktig på samma sätt hon brukar: under två-tre dagar piper hon, bäddar, bär runt på bollar eller andra ”valpar” – och matstrejkar på morgonen. Tidigare har jag bara ställt undan matskålen och låtit henne äta allt på kvällen istället, men eftersom hon numera ska få i sig sin antiinflammatoriska/smärtstillande medicin så har vi kommit överens om en kompromiss: hon får ligga kvar i sin bädd i köket och bli serverad en näve med foderkulor (+medicin), då kan Madame flattetant tänka sig att äta.

Men att hon är som vanligt är inte riktigt sant, för då hade jag inte behövt åka med henne till veterinären i förra veckan. Ungefär i samband med att löpet började blev hon väldigt mycket tröttare, vilket märktes under promenaderna. Jag kortade ner promenaderna mer och mer, men när Delfi började stanna upp även under de allra kortaste promenaderna ringde jag och bokade tid för blodprover m.m. Jag trodde jag var på väg att förlora henne pga ålder.

Vi fick träffa en jättetrevlig veterinär som kände igenom Delfi och höll med mig om att det inte kändes som att hon har ont i lederna. Hjärta och lungor lät bra, allmäntillståndet finfint – så typiskt att flatten visar sin gladaste och charmigaste sida hos veterinären…

Vi tog i alla fall blodprover – och vid nästa besök fick jag veta att även lever och njurar var bra, men hon hade ett blodvärde som tydde på lätt infektion. Vi tog om det provet, och värdet hade gått ner. Vi ultraljudade livmoder och urinblåsa och tog urinprov – allt gott!

Så trots att jag inte hade haft en tanke åt det hållet misstänkte veterinären ändå att detta kunde ha med löpet och skendräktigheten att göra, så det är bara att vänta ett par-tre veckor till och hoppas.

Och under tiden avverkar vi den vanliga skendräktigheten och serveras frukost på sängen.

I bästa fall har flattetanten bara fått sig en exklusiv seniorkoll och matten har fått sig en tankeställare och skärper till sig – och slutar att ta saker och ting för givet. Jag hoppas verkligen att jag får ha kvar Delfi ett bra tag till.

Det är den tiden på året! Den stora älgvandringen har dragit igång igen på svt/Kunskapskanalen/svtplay – och min lilla blogg som i vanliga fall inte har särskilt många läsare får plötsligt flera hundra besökare från när och fjärran, och det på grund av ett enda litet inlägg som jag skrev våren 2020 om Den stora älgvandringen.

Så jag säger tack/thank you/danke schön/kiitos/tak/takk/gracias/merci/grazie/dyakuyu/kösz, alla Älgandringen-fans, för ert besök och förlåt för att det troligen bara är just det där inlägget som är av intresse här – och passar även på att tipsa om/I recommend ett nytt program som ligger ute på svtplay; Historien om Älgvandringen/The Story of the Great Moose Migration, där de berättar hur de fick programidén och sedan kom igång med sändningarna från Kullberg.

Sedan har jag en liten fråga, och det är: Hur hittade du hit? Var det en googling som ledde dig hit, eller ligger det en länk någonstans? Jag blir så nyfiken varje år när besökarantalet sticker iväg… och skulle bli så glad för ett svar.

Igår kom min första egna linedance-dans ut på Copperknob, som är den stora centralen för all världens linedancer. Vad jag vet är det den enda, och där lägger koreografer och linedancare från hela världen upp danser och videos.

Min allra första dans ligger på vänt, men den andra dansen blev jag bara tvungen att släppa när jag i veckan fick höra Darins senaste banger, Electric, och den visade sig passa perfekt för den här dansen.

Visst är det i fräckaste laget att en nybörjare som jag, som bara dansat linedance sedan i höstas, lägger upp en egen dans. Men nu råkar det vara så att jag verkligen gillar låten, dansen och hur de passar ihop, och enda sättet att veta om jag ska fortsätta hitta på danser är väl att testa?

Så jag skickade in den, och den publicerades alltså igår eftermiddag. När jag kom till linedance-kursen samma kväll hade redan den första demon lagts ut – av en tjej i Indonesien!

Jag tittade på den tillsammans med några av mina linedance-kamrater, och jag måste säga att det var en härlig känsla att se någon annan dansa min dans! Alla steg satt som de skulle, och då hade hon bara haft mitt stegschema att lära sig från – jag hade ju själv inte lagt ut någon demo än. Galet.

Så, varsågod och se V&V Danzz dansa Feelin’ Electric till Darins låt Electric.

Ja, det återstår att se, men nu är den igång, i alla fall. Jag vågade inte ”hojta” om att den börjat efter det första passet, då jag förvisso kände mig nöjd med formen och känslan under passet, men inte fullt så nöjd med hur kroppen kändes dagarna efteråt. Herrejäklar, vad min kropp kräver återhämtning efter ett löp-pass, inget snack.

Men så påminner jag mig om att det faktiskt var det första löp-passet på fem månader! Just det. Jag sprang ett lopp i Kvantumserien, skolkade från andra tillfället, ersatte det tredje tillfället med att springa 8 kilometer här hemma – och där tog säsongen slut pga väder, mörker och bristande motivation.

Men hela vintern har jag ju istället gått på mina grupp-träningspass på gymmet. Mest Cardio step med inslag av styrketräning, men även power yoga och utpräglade styrkepass med vikter, gummiband etc.

Det kändes faktiskt när jag var ute på dessa säsongens två första löp-pass, att bålstyrkan fått sig en skjuts uppåt. Hurra! För det gör verkligen en hel del för känslan i löpningen, vilket inte är så konstigt eftersom bålstyrkan hjälper mig att hålla upp kroppen och därmed andas lättare. En inte helt oväsentlig del i löpningen…

Så nu känner jag mig riktigt pepp att ta upp löpningen igen – det är den som ger mig en utmaning; det är där jag hittar en gräns som motiverar mig. Jag motiveras inte så mycket av att kunna lyfta tungt, som av att kunna springa långt och/eller fort och i tunga backar. Utan att kroppen känns kaputt efteråt!

Årets första pass bestod av favoritrundan med de långa uppförs-(och nedförs-)backarna, och det andra blev 8 kilometer utan några längre backar. Båda var utmanande, men känslan var helt okej båda gångerna. Jag jämförde med hur trött jag brukade vara både under och i slutet av mina pass förra året och nu var det klart bättre.

Förra året sprang jag totalt 25 löp-pass, men då hade jag också fyra månaders uppehåll under sommarmånaderna… Så i år satsar jag på minst lika många pass, men helst två i veckan, vilket i så fall blir runt det dubbla antalet pass.

Ett annat mål är att jag ska upp i en mil igen – det kom jag inte upp i under hela förra säsongen (däremot säsongen dessförinnan, som var min första). Och eftersom jag nu börjar på 8 kilometer (utan backar) och det känns såpass bra, så borde jag väl ändå kunna komma upp i mer än en mil också.

Bara kroppen håller, som alltid är prio ett, sedan får vi se.

Så god, finns på Orienthuset (Hisingen).