sa hon som gick på isen. Vilket jag gjorde idag. Utan hundarna. Jättekonstigt! Men det var verkligen i kallaste laget och även om de hade kunnat gå med en bit hade de troligen velat vända tillbaka snart. Och idag ville jag gå en rejäl promenad på sjön.
Innan jag lämnade isen kollade jag in ett pinfärskt pilkhål – isen var minst 20 cm tjock.
Sedan hem och tog ut hundarna. Vi höll oss till vägen – härliga skogsväg utan minsta salt och så vacker nu…
…vad som hänt här…? 😮😉
… har vi denna morgon.
Det gör mig inte det minsta, jag bara älskar denna torra kyla! Men lilla Delfi fick snabbt årets första köldkramp – mitt i ett språng, lilla stackaren. Så morgonpromenaden blev verkligen en kortis.k
Jag kanske får gå en promenad utan hundarna idag – hur märkligt skulle inte det kännas??
Halldekoration.
Mitt älskade Vättlefjäll. När jag gick i bokskogarna i Luxemburg längtade jag efter Vättlefjäll med sina smala stigar, med sitt blåbärsris och sin ljung, stockar och stenar, skogssjöar och bäckar. Och jag har sett så fram emot att få se det i vinterskrud. Vädret var alldeles fantastiskt idag.
Det kändes hyfsat säkert att vara ute på isen efter att ha sett dessa två vuxna promenera förbi som ingenting…
Så intressant att kunna promeixa ut till den där lilla ön…
Hundarna glada över att hitta ett pilkhål att dricka vatten ur…
Jag har länge misstänkt att det finns vitaminer i snö. Bara snön ligger där på marken så fylls luften av vitaminer – man blir pigg och glad! Och dagar som den idag bidrar dessutom solen med D-vitamin…
Finaste varmaste vantarna som kompis Wickan stickat
Såg precis Nej till cancer-galan, med en klump i magen och tårar i ögonen. Passade på att äntligen göra slag i saken och bli månadsgivare till Cancerfonden. En av rekordmånga 37 300 nya månadsgivare. Än en gång: bra jobbat, Sverige.
David Bowie med sin fru Imam. Foto: Stuart Ramson
Ännu en hjälte har gått ur vår tid och in i nästa.
Vila i frid, David Bowie.
