Min åsikt – eller ska vi kanske säga ursäkt – har alltid varit att en hundbil får, ja nästan ska, vara smutsig. För hur smutsig den nu är… rengör jag den utvändigt/invändigt, så kommer den ändå vara lika smutsig igen dagen därpå (eller nästan).

Jag ska inte säga hur sällan jag tvättat och dammsugit min bil de senaste åren – men vi kan väl säga: SÄLLAN. Tidigare bodde jag ju i landet/bubblan där alla fasader var det viktiga: trädgårdsarbete och hundpromenader utfördes i finkläder, bilarna var skinande rena och husfasaderna ut mot gatan välskötta och nymålade (medan fasaden mot bakgården var misskött och grå). I den omgivningen blev jag nästan lite ANTI att upprätthålla den där fasaden. Den sista tiden gick jag till och med in och köpte bröd i butiken direkt efter en hundpromenad, dvs i mina hundkläder som minsann inte var några finkläder. Hur som!

Nu när jag bor utanför bubblan, i lite mer normala (ja, ta det som min högt subjektiva åsikt!) Sverige, så har jag ändå – faktiskt – tyckt mig kunna konstatera, att av alla hundbilar (vid kurser, träningar, tävlingar), så är MIN hundbil den allra smutsigaste. Kanske överdriver jag – kanske inte!?

Nu hade jag i alla fall bestämt mig för att när jag ska på nästa hundevent – nu på fredag – så ska inte jag ha den smutsigaste hundbilen av alla! Idag stod alltså biltvätt – invändigt och utvändigt – på schemat, och som av en händelse fick jag till frukostkaffet syn på denna annons i lokaltidningen:

Som hittat! Och billigt, dessutom.

Det var bara att åka dit, han kunde ta min bil direkt. Medan jag väntade träffade jag dessutom en trevlig kvinna som visade sig vara mamma till en kille i en parallellklass från skoltiden. Bodde ju i de här nejderna under hela tonåren.

Så fick jag min bil tvättad utvändigt – eftersom jag hade åkt dit på vinst och förlust så hade jag inte tömt bilen på alla täcken och hundprylar, så jag brydde mig inte om att låta dem ta det invändiga (även om priset var lockande!!). Det kan de få göra en annan gång – han rekommenderade dessutom en vaxning och det skulle nog göra min stackars billack väldigt gott.

Åkte istället hem och tog ut allt – även hundburen -, spolade av mattor, dammsög etc. och tada! Nu har jag en ren och fin hundbil! I alla fall fram till i morgon… och förhoppningsvis även fram till fredag 🙂

Har ju vid flera tillfällen de senaste veckorna fått höra att Delfi behöver utmaningar. Tror jag lyckades med att ge henne en idag ☺

Delfis utmaning

Hundarna missade som tur var den här rackaren som låg och sov (?) i gräset intill stigen…

 

 

Under för-sommaren gick vi ju viltspår hos Ninna Lindman (Sandens hundskola) – och det visade sig att Piaf, med sin gedigna livserfarenhet och säkerhet rent generellt, var riktigt duktig på att spåra från första stund. ”Visa mig startpunkten, så fixar jag resten”, typ. Ninna lade snart på bloduppehåll och återgångar, det fixade hon lätt. Däremot var det knepiga att se exakt när hon spårade rätt – och när hon faktiskt hade fått ett annat spår i nosen. Hon var ju så att säga säker på sin sak hela tiden – och visst, spåra gjorde hon ju 🙂

Med Delfi såg det helt annorlunda ut. Denna tjej är ju inte säkerheten själv i nya situationer, vilket man knappt kan tro när hon arbetar med apportering, för då är nya miljöer etc inte något hon alls reflekterar över. Men första gången som hon fick spårsele på sig med lina, ny skog, TVÅ människor som gick bakom henne i spåret etc. så var hon oerhört störd av hela situationen. Reagerade på grenar som knäcktes!? Hon som brötar fram som värsta bulldozern i skogen annars…! Nåväl, med mycket stöttning tog hon sig i alla fall fram ända till spårslutet första gången (hon fick ett ordentligt spår redan första gången) – och därefter gick det bättre och bättre för varje gång. Hon kunde sätta sig mitt i spåret och bara ta in och smälta intrycken – och sedan fortsätta som ingenting. Fjärde spåret gick hon mycket fint, visade bara något enstaka tecken på osäkerheten från tidigare, men framför allt syntes det så tydligt NÄR hon var säker på sitt spårande och när hon bara kollade något. På sätt och vis är det att föredra för mig som hundförare!

Sedan gick Ninna på semester med orden ”tveka nu inte att anmäla dem till anlagsprov”. Men det gjorde jag – tvekade, alltså. Detta på grund av att två spår som jag hade lagt själv åt Delfi hade gått åt skogen (den första gången kom ett skyfall och spolade över spåret, den andra gången gick något galet redan i början av spåret, jag tror att jag snålat med blodet plus att väldigt mycket vilt och människor trampar omkring där i skogsbrynet) – frågan var om Delfi på ett prov skulle uppföra sig som hos Ninna eller om hon skulle ha med sig de dåliga erfarenheterna från mina spår.

Dessutom gick vi kursen hos Keith M. och blev helt inriktade på apporteringsträningen de kommande veckorna. Viltspåret lades på hyllan. Tills jag plötsligt fick ett ryck och ringde en domare, som skulle ringa mig för att boka ett rörligt prov för båda hundarna.

Samtalet kom i söndags, efter Hunnebergsprovet. Frågan var om vi ville gå anlagsprovet följande dag. Javisst, svarade jag! (?) Å ena sidan undrade jag efter samtalet om det var så klokt, å andra sidan tänkte jag att ”äh, vi provar”.

Nu blev det ändå inte av. För under följande natt och morgon blev jag riktigt skrämd av hur min fot kändes – den hade varit öm i ett par veckor, och jag hade gett den vad man i bästa fall kan kalla ”relativ vila”. Åtminstone fram till för några dagar sedan, då jag ju hjälpte En kompis att flytta (två trappor ner och en trappa upp) och därefter trampade runt i skogen hela helgen under Hunnebergsprovet… Hade inte känt något speciellt, vare sig efter flytten eller under helgen, men nu under natten mellan söndag och måndag sade den ifrån ordentligt. (Nu får det vara nog, banne mig/mvh Din Fot).

Att inte kunna gå obehindrat är INTE kul. Och nu tvingades jag dessutom att ringa viltspårsdomaren och fråga om vi kunde ta proven en annan dag. Jo tjena, snacka om att låta som att man fått kalla fötter. Men han verkade förstå och sa att vi skjuter på det utan problem.

Gott så! Nu fick foten vila och skämmas bort i ett par dagar – den fick ett nytt fint ankelstöd och extra hjälp av voltarén gel. Sakta, sakta blev den bättre och jag började kunna gå lite i skogen igen.

Idag – fredag – lade jag ett viltspår var åt hundarna. Det var varmt och torrt ute och båda spåren lades i mestadels mossa. Liggtid ca tre timmar. Delfi tog sitt klockrent – och som säkerheten själv! Hon har verkligen mognat något oerhört under de senaste veckorna, lilla trollet. Hon var däremot inte särskilt intresserad av själva skanken efteråt, mindre än tidigare. Köttbullarna kom väl till pass 🙂

Piaf tog sitt lika klockrent och hon ville mer än gärna tugga på sin skank efteråt, det lilla vilddjuret 🙂

Sedan hämtade jag ut Delfi och lät hundarna ”bara vara” i skogen medan jag plockade en rejäl påse med kantareller, som jag hade stött på i slutet av Piafs spår… Svamparna fick min kära granne, som dagen innan sagt att hon inte hittade någon svamp – hon blev så glad så jag fick en kram. Tala om att förena nytta med nöje 🙂

Den 1 augusti 2015 startade Delfi och jag för första gången på ett B-prov i nybörjarklass. Det gick av stapeln i Hunneberg, nybörjarklassprovet arrangerades av FRK; ett mycket trevligt prov där Willy Gustafsson var domare.

Provet bestod av två vattenmarkeringar, ett närsök vid/på vatten, ett sök med sex vilt på en liten mosse och upp på en bergsknalle, två markeringar i skogen Och till sist passivitet under vattenmarkeringar.

Det gick så här bra:

När träningskamraterna lurat iväg en till en sjö flera kilometer in i den gigantiska skogen… så muntrar i alla fall de här skyltarna upp mig (ja utöver den stundande träningen, då). För att inte säga att vissa av dem sätter fart på min fantasi… ☺

…och här är sjön som gjorde det värt att åka!

Så har det gångna året varit – både bokstavligt och bildligt.

Det jag vill berätta om från det senaste året börjar nämligen med semester i juni förra året, 2014, då jag tog med hundarna på en bilsemester till österrikiska alperna, Tyrolen. Det var en resa jag hade velat göra länge och jag hade planerat att vara en vecka på tre olika ställen. Vi var först en vecka i Kappl och åkte på fina dagsutflykter därifrån. Vi vandrade i dalarna och bergssluttningarna. Delfis uppfödare, min vän Gaby Kipphardt, skrev till mig på Facebook (vi hade mycket kontakt via FB, där vi bland annat kunde sitta i timmar och diskutera flattar och träning på chatten – med avbrott för träning, middag eller sömnbehov) att hon varit mycket i Kappl och att hon bestämt ville se mina bilder därifrån. Och visst skulle det bli bilder…

En dagsutflykt gick till Kaunertal och där träffade jag på en trevlig kvinna som jakttränade sina labradorer på en äng. Jag tog ut mina flickor, så tränade vi lite tillsammans. Detta var lite extra roligt eftersom något sådant aldrig hände mig ”hemma i Luxemburg”. När jag berättade detta på min FB-sida tyckte jag någonstans i bakhuvudet att det var konstigt att Gaby varken ”gillade” eller kommenterade detta – hon som brukade vara uppmuntrande till allt som skrevs, i synnerhet om hundträning..

Från Kappl drog vi vidare till Kitzbühl. Jag mejlade kvinnan som jag skulle hyra lägenhet av och sa att vi nog skulle bli sena, eftersom jag ville stanna och se mig omkring på vägen. ”Naturligtvis går det bra”, skrev hon tillbaks, ”vägen är målet”.

Det var otroligt varmt, drygt 30 grader, och första dagen i Kitzbühl orkade jag inte göra någon längre utflykt. Andra dagen bestämde jag mig dock för att göra den utflykt som jag drömt om länge, trots att jag var nervös över om bilen skulle hålla en sådan bergsrutt osv… Detta måste bli av! Så vi åkte över Grossglockner den dagen. En otroligt fin resa över Österrikes mest kända och högsta bergsmassiv, och jag var så glad att jag kommit dit. På vägen upp stannade jag vid en liten keramikbutik och köpte några souvenirer, bland annat den här:

Der Weg ist das Ziel. Vägen är målet.

Det var en underbar dag på många sätt. Fram till dess att den blev en av de värsta.

När jag kom hem på kvällen och skrotade runt i lägenheten fick jag via Facebook det fruktansvärda – det ofattbara – beskedet att Gaby hade gått bort. Jag ringde Helmut, hennes man, och fick veta att hon fått en stroke. På bara några timmar var hon borta. Hon lämnade make, tre vuxna hundar och tio stycken fyra veckor gamla valpar, hennes drömkull. Den som vi chattat om så mycket under vintermånaderna, då hon valde hane till denna, Jinnies sista, kull och då hon bestämde sig och planerade för densamma.

För min del innebar detta fruktansvärda besked stor och djup sorg, men även beslutsamhet och nyplanering då jag avbröt semesterresan i Österrike och åkte upp till Hamburg för att bistå Helmut med valparna. Han hade mycket nog med att planera för begravning och ha kontakt med valpköpare och dessutom en massa administrativa frågor att reda ut med den tyska retrieverklubben, eftersom uppfödningen hade stått i Gabys namn. Tänk er att dessutom ha tre hundar som behöver sitt PLUS tio små valpar att ta hand om?! Eftersom jag ändå hade semester (som jag förlängde med en vecka) ville jag göra det lilla jag nu kunde för Gabys valpar. Och så blev det.

Det var många tårar som rann under resan till Hamburg, men när jag väl stod framför dörren till Gabys och Helmuts hem föll jag direkt in i den anda som Helmut gett uttryck för när jag på telefon hade frågat honom hur man mår: ”Jag? Jag har inte tid att känna efter – nu är det valparna  som gäller. Sörja får jag göra sedan.” I den andan samarbetade vi de kommande två veckorna, med undantag för den dag då begravningen var.

På en vacker skogskyrkogård fick Gaby sin sista vila och ett stort antal vänner var där, däribland många hundtränings- och jaktvänner. Inte minst hennes gode vän, Jinnies uppfödare och förra ägare, Johnny Henriksen, som också var bland dem som sköt vid gravplatsen. För Gaby in i evigheten.

Gabys valpar fick fina hem, hos folk som tänkte jobba med dem. Någon skulle tränas till att spåra varg i östra Tyskland, ett par skulle användas i praktisk jakt, någon skulle tränas till att bli räddningshund och en annan tränas i tävlingslydnad – men samtliga var införstådda med att dessa valpar skulle jakttränas. Några hade träffat Gaby och visste mycket väl hur hon kände för denna kull. En uppfödare (tillika vän till Gaby) från Belgien kom också och blev väldigt förtjust – och utan att Helmut avslöjat vilken som varit Gabys favorit, så valde även denna uppfödare samma valp, som alltså fick flytta till Belgien.

Resten av sommaren var bara jobb-jobb-jobb, men även mycket fina naturupplevelser i Luxemburg. Nu var det mycket som skulle upplevas ”för sista gången” (eller i alla fall på ett väldigt bra tag), eftersom jag nu hade bestämt mig fast och fullt för att flytta hem till Sverige. Planen var att det skulle ske vid årsskiftet, men på grund av att jag hade konstaterats ha en trasig menisk beslutade jag mig för att göra den operationen i Luxemburg först. Därmed beslutade jag också att ta ett par veckors semester i Sverige i oktober.

Hundarna var såklart med som vanligt, och vi bodde hos min pappa. Vädret var si och så, men vi gick långa skogspromenader och jag hittade massor med svamp. Utöver detta tittade jag på ett par hus, och var egentligen redo att slå till på ett litet rött hus med vita knutar, men tiden blev för knapp och ingen affär blev av. I slutet av oktober åkte jag tillbaks till Lux – och vid Allahelgonahelgen kom ännu ett fruktansvärt – ofattbart – besked.

Johnny Henriksen hade blivit rånmördad då han kört taxi i Köpenhamn. Ett par ungdomar hade tagit hans liv för att komma över en mobiltelefon och lite kontanter. Det går nästan inte att ta in. Det är än idag svårt att förstå. Men Johnny, samme Johnny som sköt salut vid Gabys begravning några månader tidigare, var inte heller bland oss mer.

Om man som jag vill lära något av varje situation, så lärde jag mig detta om inte förr så då: att uppskatta att få vara här och nu, och att utnyttja tiden väl, för det är inte alla som har lyxen att få vara kvar.

Knäoperationen klarades av smidigt och lätt. Enda missräkningen var att jag hade räknat med att kunna åka hem samma dag – som jag hade hört att folk i Sverige gjorde efter sina knäoperationer – men jag blev kvar tre dygn. Som tur var kunde min vän Ingrid ha hundarna hos sig den tiden. Och när hon inte kunde ha dem mer sa jag till läkaren att nu _måste_ jag hem! Och så blev det. Med kryckornas hjälp plus två hundar som går lösa i skogen utan problem kunde jag ta hand om hundarna själv – bara att åka till närmaste skog.

Det blev vinter och efter årsskiftet var det dags för mig att börja dra i alla trådar och knyta ihop de påsar som behövde knytas inför min flytt från Luxemburg. Och det var inte lite, kan jag lova. Nu skulle jag i och för sig bara vara tjänstledig, men jag hade valt att avsluta allt – bostad, jobb, bil, alla kontakter med företag och myndigheter – och det blir en del efter 18 år i ett land. 90% av möblemanget fick Röda korset komma och hämta – en väldigt smidig lösning för mig, som ändå var trött på sakerna (hade ändå haft det mesta i närmare 17 år).

Jag mer eller mindre tvingade mig att åka in till Luxemburg stad en ”sista” gång, men kände mer än väl att jag var helt färdig med den staden. Däremot åkte jag inte bara EN ”sista” gång till Trier i Tyskland, utan jag tror det blev fyra ”sista” gånger till sist. En väldigt fin studentstad, och dessutom ska det vara en av Tysklands allra första städer, grundad av romarna. Inte gör det något att shoppingen är fantastisk, heller 😉

I själva Luxemburg var det snarare skogarna jag ville ta farväl av ordentligt. Dessa skogar som utan tvekan räddat min hälsa under alla dessa år med alltför mycket stress. Vad hade hänt om jag inte hade haft dessa oaser att vandra i på lunchraster och helger??

Det var hur som helst en skön känsla – om än lite konstig! – att lämna Luxemburg utan någon enda husnyckel på fickan.

Den 26 mars tog vi Kielfärjan och åkte hem till min pappa på Hisingen, där vi fått lov att bo så länge det tog mig att hitta ett hus. Otroligt värdefullt och inget jag tar för givet, när man kommer med två hundar dessutom.

Cirka en månad senare skrev jag på köpeavtal för mitt nya hus, som ligger 4-5 mil utanför Göteborg, med ett fåtal grannar knappt inom synhåll från huset och stora ängar och skog som breder ut sig runt huset. 2 km till ”stora vägen”, vilket gör att jag äntligen fått den tystnad omkring mig som jag kände att jag behöver efter ett antal onödigt högljudda grannar i lägenhetshuset jag bott i.

Och hundarna har fått egen trädgård, precis som jag hade lovat dem. Det är bra nu.

Blev ni lurade igår, den första april?

I den tyska Facebook-gruppen WorkingRetriever lades ett blogginlägg ut om att retrieverklubbens styrelse tagit beslut om att styra upp klädseln bland prov/tävlingsdeltagarna, och att man kommit fram till att alla skulle bära något orange… JA, jag gick på det!n Konstigare saker har man väl hört, som varit sanna, eller?? *försöker försvara mig* Men som tur var fanns det kommentarer från folk som hade koll på dagens datum etc. Någon skrev att hon förstod lureriet när hon läste att det var just färgen orange… (skulle gärna vilja veta varför??) 

Frågan många ställer sig nu är: Hur många kommer att dyka upp med orangea kläder vid de tyska proven och workingtesten i vår och sommar…? 🙂

För att göra en kort historia ännu kortare, så: vi står utan bil sedan igår.

Alltså får vi klara oss på vad stan har att erbjuda.

Igår kväll tog vi en promenad in till stan. Hängde en kort stund utanför Luxemburgs centralstation och gick hem igen.

I morse blev det ingen storskogsrunda, men i det här läget är jag ju ännu mer tacksam över den skog vi faktiskt har gångavstånd till och där man ändå kan få ihop en riktigt hyfsad promenad.

Och på eftermiddagen blev det inte heller någon träning på fina ängen, däremot promenerade vi till en park som jag hållit mig undan i flera år, på grund av dels koppeltvånget, dels det faktum att det alltid sprang omkring olydiga hundar där i alla fall…

Nu tog jag i alla fall mod till mig, letade upp en liten plätt där vi kunde hålla till och träna – med hundarna okopplade (eller: den hund som väntade fick ha koppel på sig, men utan att vara fastbunden).

Det blev riktigt bra variation mot vår vanliga träning, och med mycket störning!

Åt ena hållet: beach volley

Åt andra hållet: fotboll

Vi hade nu inte så stora yta till vårt förfogande, men lite fotgående körde vi och lite dirigering till de små konorna som ersatte pinnarna idag. Ja, ni ser kanske det löjliga avståndet, men… jag är nöjd med det lilla, för störningsträningen idag kändes jättebra. Det här får vi göra om!

 

blev det idag. Temat var: skick med hinder. Piaf skickades åt sidan över stockar och stigar, Delfi skickades rakt fram med samma hinder. Någon gång fick de hämta sin dummy uppe på en gammal rotvälta/jordhög, en annan gång fick de en markering som landade bakom en större jordhög. Till slut en dubbelmarkering för Piaf med dolda nedslag och en enkel för Delfi.

Hade ett snack om vilthantering med Delfis uppfödare, som påpekade att greppet som Delfi hade om Dead Fowl-pippin häromdagen, inte ser ut att vara särskilt bra alls Nej, det har hon ju rätt i *skäms* Det greppet hade nog inte funkat på en riktig and… Så nu får jag se om vi kan rätta till det hyfsat snabbt eller ligga lågt med dead fowl-träningen. Äh. Men så värdefullt att få den kommentaren!

Det inspirerade mig i alla fall att ta med mig den stora kanindummyn ut i det vackra vädret idag. Delfi plockar upp den jättefint – men slarvar lite runt mig. Men jag såg ändå det jag ville se: det snabba upptaget.

Sedan fick ”kaninen” vila i bilen medan vi gick vidare med dummyväskan. Idag tränade vi i skogspartiet där jag snubblade och gjorde illa knät för ett par-tre veckor sedan. Det har läkt bra nu, vilket jag är väldigt glad för! 😀

Tanken med att träna i skogen idag var att jag skulle bygga in lite ”hinder” i en sträcka fram till pinnen… Pfff! Bara några få – kanske 10 – meter från pinnen lät jag sträckan gå genom bara ett jättelitet, glest parti med buskar – det var ett 10-tal pinnstackare som stack upp ur marken, bara… Men det var inte lätt att skicka hundarna _genom_ det partiet – det var ju så lätt att sticka runt det. Hmm läste jag inte att man ska välja breda hinder…? I alla fall var jag envis och den hund – dvs. båda, då och då – som inte sprang genom blev kallad tillbaka. Som mest kunde jag väl skicka hundarna från 10 meter före det där partiet, alltså totalt 20 meter… Jajjamensan.

Sedan gick vi iväg och jag kastade ett par markeringar åt dem var, och markeringarna landade bakom ett nedfallet träd. Inte särskilt långa avstånd här heller.

Slutligen ett stort och glest sök bland flera fällda trädkronor som låg utspridda i det här skogspartiet – perfekt att kasta in en dummy där 🙂

Hade totalt åtta ”apporter”, varav 4 tennisbollar. Brydde mig inte om att gömma något (mer än det som hamnade i trädkronorna) utan det fick räcka med glesheten. Delfi tog den första, Piaf de två nästa, därefter tog Delfi ganska så snabbt in fyra, varpå jag skickade Piaf efter den sista. Det var svårt. Och jag kunde se dummyn – den låg framför en trädstam – och tyckte att Piaf sprang förbi den ett par gånger och förstod inte riktigt varför hon inte hittade den.

Jag tog in Piaf och tog risken och skickade Delfi i stället. Hon letade också länge, men sökte verkligen av hela området – jag tyckte även här att hon _borde_ känt dummyn, så nära som hon sprang förbi den. Började undra om hon stängt av näsan och bara sprang…? Jag kastade ut en räddningsboll som hon skulle få hitta i stället. Men… då tog Delfi en sista runda ut i området… utanför det liggande trädet – och DÅ fick hon vittring på dummyn… hur tydligt som helst hur hon vek ner, sprang över trädstammen och tog dummyn. Näsan var inte alls avstängd 🙂 Nej, den nosen inte går av för hackor. Piaf var också nöjd – hon fick hämta den sista bollen och visste naturligtvis precis var den låg 😉