Så har det gångna året varit – både bokstavligt och bildligt.

Det jag vill berätta om från det senaste året börjar nämligen med semester i juni förra året, 2014, då jag tog med hundarna på en bilsemester till österrikiska alperna, Tyrolen. Det var en resa jag hade velat göra länge och jag hade planerat att vara en vecka på tre olika ställen. Vi var först en vecka i Kappl och åkte på fina dagsutflykter därifrån. Vi vandrade i dalarna och bergssluttningarna. Delfis uppfödare, min vän Gaby Kipphardt, skrev till mig på Facebook (vi hade mycket kontakt via FB, där vi bland annat kunde sitta i timmar och diskutera flattar och träning på chatten – med avbrott för träning, middag eller sömnbehov) att hon varit mycket i Kappl och att hon bestämt ville se mina bilder därifrån. Och visst skulle det bli bilder…

En dagsutflykt gick till Kaunertal och där träffade jag på en trevlig kvinna som jakttränade sina labradorer på en äng. Jag tog ut mina flickor, så tränade vi lite tillsammans. Detta var lite extra roligt eftersom något sådant aldrig hände mig ”hemma i Luxemburg”. När jag berättade detta på min FB-sida tyckte jag någonstans i bakhuvudet att det var konstigt att Gaby varken ”gillade” eller kommenterade detta – hon som brukade vara uppmuntrande till allt som skrevs, i synnerhet om hundträning..

Från Kappl drog vi vidare till Kitzbühl. Jag mejlade kvinnan som jag skulle hyra lägenhet av och sa att vi nog skulle bli sena, eftersom jag ville stanna och se mig omkring på vägen. ”Naturligtvis går det bra”, skrev hon tillbaks, ”vägen är målet”.

Det var otroligt varmt, drygt 30 grader, och första dagen i Kitzbühl orkade jag inte göra någon längre utflykt. Andra dagen bestämde jag mig dock för att göra den utflykt som jag drömt om länge, trots att jag var nervös över om bilen skulle hålla en sådan bergsrutt osv… Detta måste bli av! Så vi åkte över Grossglockner den dagen. En otroligt fin resa över Österrikes mest kända och högsta bergsmassiv, och jag var så glad att jag kommit dit. På vägen upp stannade jag vid en liten keramikbutik och köpte några souvenirer, bland annat den här:

Der Weg ist das Ziel. Vägen är målet.

Det var en underbar dag på många sätt. Fram till dess att den blev en av de värsta.

När jag kom hem på kvällen och skrotade runt i lägenheten fick jag via Facebook det fruktansvärda – det ofattbara – beskedet att Gaby hade gått bort. Jag ringde Helmut, hennes man, och fick veta att hon fått en stroke. På bara några timmar var hon borta. Hon lämnade make, tre vuxna hundar och tio stycken fyra veckor gamla valpar, hennes drömkull. Den som vi chattat om så mycket under vintermånaderna, då hon valde hane till denna, Jinnies sista, kull och då hon bestämde sig och planerade för densamma.

För min del innebar detta fruktansvärda besked stor och djup sorg, men även beslutsamhet och nyplanering då jag avbröt semesterresan i Österrike och åkte upp till Hamburg för att bistå Helmut med valparna. Han hade mycket nog med att planera för begravning och ha kontakt med valpköpare och dessutom en massa administrativa frågor att reda ut med den tyska retrieverklubben, eftersom uppfödningen hade stått i Gabys namn. Tänk er att dessutom ha tre hundar som behöver sitt PLUS tio små valpar att ta hand om?! Eftersom jag ändå hade semester (som jag förlängde med en vecka) ville jag göra det lilla jag nu kunde för Gabys valpar. Och så blev det.

Det var många tårar som rann under resan till Hamburg, men när jag väl stod framför dörren till Gabys och Helmuts hem föll jag direkt in i den anda som Helmut gett uttryck för när jag på telefon hade frågat honom hur man mår: ”Jag? Jag har inte tid att känna efter – nu är det valparna  som gäller. Sörja får jag göra sedan.” I den andan samarbetade vi de kommande två veckorna, med undantag för den dag då begravningen var.

På en vacker skogskyrkogård fick Gaby sin sista vila och ett stort antal vänner var där, däribland många hundtränings- och jaktvänner. Inte minst hennes gode vän, Jinnies uppfödare och förra ägare, Johnny Henriksen, som också var bland dem som sköt vid gravplatsen. För Gaby in i evigheten.

Gabys valpar fick fina hem, hos folk som tänkte jobba med dem. Någon skulle tränas till att spåra varg i östra Tyskland, ett par skulle användas i praktisk jakt, någon skulle tränas till att bli räddningshund och en annan tränas i tävlingslydnad – men samtliga var införstådda med att dessa valpar skulle jakttränas. Några hade träffat Gaby och visste mycket väl hur hon kände för denna kull. En uppfödare (tillika vän till Gaby) från Belgien kom också och blev väldigt förtjust – och utan att Helmut avslöjat vilken som varit Gabys favorit, så valde även denna uppfödare samma valp, som alltså fick flytta till Belgien.

Resten av sommaren var bara jobb-jobb-jobb, men även mycket fina naturupplevelser i Luxemburg. Nu var det mycket som skulle upplevas ”för sista gången” (eller i alla fall på ett väldigt bra tag), eftersom jag nu hade bestämt mig fast och fullt för att flytta hem till Sverige. Planen var att det skulle ske vid årsskiftet, men på grund av att jag hade konstaterats ha en trasig menisk beslutade jag mig för att göra den operationen i Luxemburg först. Därmed beslutade jag också att ta ett par veckors semester i Sverige i oktober.

Hundarna var såklart med som vanligt, och vi bodde hos min pappa. Vädret var si och så, men vi gick långa skogspromenader och jag hittade massor med svamp. Utöver detta tittade jag på ett par hus, och var egentligen redo att slå till på ett litet rött hus med vita knutar, men tiden blev för knapp och ingen affär blev av. I slutet av oktober åkte jag tillbaks till Lux – och vid Allahelgonahelgen kom ännu ett fruktansvärt – ofattbart – besked.

Johnny Henriksen hade blivit rånmördad då han kört taxi i Köpenhamn. Ett par ungdomar hade tagit hans liv för att komma över en mobiltelefon och lite kontanter. Det går nästan inte att ta in. Det är än idag svårt att förstå. Men Johnny, samme Johnny som sköt salut vid Gabys begravning några månader tidigare, var inte heller bland oss mer.

Om man som jag vill lära något av varje situation, så lärde jag mig detta om inte förr så då: att uppskatta att få vara här och nu, och att utnyttja tiden väl, för det är inte alla som har lyxen att få vara kvar.

Knäoperationen klarades av smidigt och lätt. Enda missräkningen var att jag hade räknat med att kunna åka hem samma dag – som jag hade hört att folk i Sverige gjorde efter sina knäoperationer – men jag blev kvar tre dygn. Som tur var kunde min vän Ingrid ha hundarna hos sig den tiden. Och när hon inte kunde ha dem mer sa jag till läkaren att nu _måste_ jag hem! Och så blev det. Med kryckornas hjälp plus två hundar som går lösa i skogen utan problem kunde jag ta hand om hundarna själv – bara att åka till närmaste skog.

Det blev vinter och efter årsskiftet var det dags för mig att börja dra i alla trådar och knyta ihop de påsar som behövde knytas inför min flytt från Luxemburg. Och det var inte lite, kan jag lova. Nu skulle jag i och för sig bara vara tjänstledig, men jag hade valt att avsluta allt – bostad, jobb, bil, alla kontakter med företag och myndigheter – och det blir en del efter 18 år i ett land. 90% av möblemanget fick Röda korset komma och hämta – en väldigt smidig lösning för mig, som ändå var trött på sakerna (hade ändå haft det mesta i närmare 17 år).

Jag mer eller mindre tvingade mig att åka in till Luxemburg stad en ”sista” gång, men kände mer än väl att jag var helt färdig med den staden. Däremot åkte jag inte bara EN ”sista” gång till Trier i Tyskland, utan jag tror det blev fyra ”sista” gånger till sist. En väldigt fin studentstad, och dessutom ska det vara en av Tysklands allra första städer, grundad av romarna. Inte gör det något att shoppingen är fantastisk, heller 😉

I själva Luxemburg var det snarare skogarna jag ville ta farväl av ordentligt. Dessa skogar som utan tvekan räddat min hälsa under alla dessa år med alltför mycket stress. Vad hade hänt om jag inte hade haft dessa oaser att vandra i på lunchraster och helger??

Det var hur som helst en skön känsla – om än lite konstig! – att lämna Luxemburg utan någon enda husnyckel på fickan.

Den 26 mars tog vi Kielfärjan och åkte hem till min pappa på Hisingen, där vi fått lov att bo så länge det tog mig att hitta ett hus. Otroligt värdefullt och inget jag tar för givet, när man kommer med två hundar dessutom.

Cirka en månad senare skrev jag på köpeavtal för mitt nya hus, som ligger 4-5 mil utanför Göteborg, med ett fåtal grannar knappt inom synhåll från huset och stora ängar och skog som breder ut sig runt huset. 2 km till ”stora vägen”, vilket gör att jag äntligen fått den tystnad omkring mig som jag kände att jag behöver efter ett antal onödigt högljudda grannar i lägenhetshuset jag bott i.

Och hundarna har fått egen trädgård, precis som jag hade lovat dem. Det är bra nu.