Jag kan ha sagt det förut… men jag är så väldigt glad över mina träningskamrater, jag kunde inte ha hamnat bättre än här. Ständigt en öppen kanal via FB-chatten, där vi kan föreslå träning – ibland bara någon timme i förväg. Ibland blir det inget på ett par veckor, men ofta blir det flera gånger i veckan, det beror såklart lite på om vi har samma typ av träning ”på programmet”.
Den här veckan har vi kört linjetag på samma linjer hemma hos Eva i Tokatorp. På en stor stubbåker hade Eva förberett med vita pinnar och allt. En linje över en å med jobbig ner- och uppgång, en linje där elithundarna fick gå snett över ån medan Delfi fick sin i slänten ned mot ån och så en lååång linje över stubbåkern med ett målområde även på mitten.
Vi körde i måndags, onsdags och igår, torsdag. I onsdags hade Lisbeth önskemål om lite walkup-stadgeträning och så det körde vi, alla tre. Hon hade också med sig en stor gås – den fick Tuva och Ture hämta (inte helt lätt att få med sig en så stor pippi!) medan Delfi fick stå över.
Igår körde Eva och jag linjerna ”blind”, dvs. att hundarna inte såg när vi lade ut dummies, men de hade såklart en minnesbild från tidigare dagar, så halvblind är väl mer rätt. Delfi misslyckades med den första, den som gick över ån, men jag förstod precis varför det blev så – vi hade avslutat föregående dags pass med att leta efter en förlorad dummy i slänten ner till ån, så nu fastnade hon såklart där, vilket var synd med tanke på att det som sagt redan inte var helt självklart för hundarna att ta sig över ån här. Men jag kallade in henne – inga sura miner (från någon av oss :-)) och vi riktade istället in oss på nästa linje.
Hon tog sin långa linje galant – inklusive närsöket på halva vägen – liksom den tredje linjen med dummyn i slänten. Sedan gick vi den första linjen igen och hon fick se dummyn landa på andra sidan, hon tog den utan problemas och sedan fick hon ta den igen i slutet av hela passet, dvs efter att Ture kört alla sina linjer (också ”blind”). Så det blev väldigt lyckat!
Sedan har Eva och jag också börjat ta vara på tillfället när vi tränar ihop för att kunna utöka avståndet till våra närsök. Vi hjälper varandra att dels smyga ut en dummy/boll i området, dels belöna ett snyggt stopp i området med en markering. Det kändes nämligen som att det saknades lite motivation för hundarna att stoppa mitt i söket, vilket man ju kan förstå ur hundens synpunkt: varför stoppa för att sedan endast få kommando att fortsätta söka?? Tror det här kan bli bra 🙂
Trivs verkligen med denna träning och omgivningarna gör ju inte ont att se, heller 🙂
Ture håller koll
my flatcoats 
