Igår var en tung dag att vakna till. Ondskan hade slagit till mot Paris igen. Vad ska man säga…

Bilden från Le monde

Nej, sysslolös är man som bekant inte när man har hus – och är det dessutom ens första egna hus, så finns det definitivt ”lite” att lära sig också.

Som att komma över diverse fobier och dåliga självförtroenden… Som när jag hade en kille från Anticimex här för några veckor sedan för att byta filter på fuktregleraren i krypgrunden under
huset. Givetvis satt den där mackapären nästan längst in under huset, så det var bara att åla efter Anticimex-killen… Jag påpekade att det var första gången för mig (…) och han ba’, helt utan pardon: ”Ja, men nu är du husägare…!”. Jajajajajaja.

Första spindeln såg jag strax innanför luckan. Men bättre skulle det bli, för det hängde som små vita kokonger från krypgrundens tak. Usch!! Dessa kunde dock mycket väl vara gamla, menade A-killen – det kändes i alla fall något lite bättre, jag låtsades att alla var gamla och döda…

Resultatet av detta besök blev en rekommendation om att fästa den plast som ligger på krypgrundens golv, så att den går upp en bit på väggen och därmed släpper in mindre fukt och kyla – på så sätt skulle fuktregleraren behöva jobba mindre i samma syfte, och därmed spara energi. Det argumentet köpte ju jag, samtidigt som man kanske tyckte att ”vaddå, det har ju gått bra såhär ända sedan huset byggdes…”. Nåväl. En lösning hade såklart varit att ta dit någon – exv från Anticimex – att göra det, men jag blev nu även visad precis hur jag skulle göra och vad jag behövde köpa för att göra det, så… Why not!?

Jag iväg och köpte monteringsskruv och monteringsbrickor, och en dag när andan föll på, så gick jag ner under huset (ett projekt, bara det, men det är en annan historia)… Till mina tidigare målningsprojekt hade jag köpt hem en overall i mjukt papper – den kom väl till pass nu, liksom min för ändamålet nyinköpta pannlampa. Och handskar, givetvis! För nu skulle även spindelkokongerna – nya eller gamla – ner! Döda, allihop, intalade jag mig igen när jag nöp tag och drog loss.

Hela krypgrundens golv täcks alltså av tjocka plastskynken, men vad finns därunder? Hårt och knöligt var det, men bortsett från en och annan spindel (förvånansvärt få)  verkade det i alla fall inte finnas något levande vare sig under eller över. Inga tecken på möss, eller så… tack och lov!

Själva jobbet var precis så lätt som det verkat – även om det visade sig att plasten inte räckte till på sina ställen, det struntade jag högaktningsfullt i denna gång – och i ärlighetens namn tänkte jag att detta nog var första och sista gången jag ägnade mig åt detta projekt. Går det inte, så går det väl inte – synd!? Vissa delar av krypgrunden såg dessutom helt oåtkomliga ut, med väldigt små öppningar in dit. ”Synd!”

Jag gjorde alltså det jag kunde och var jättenöjd med det…

(mer…)

Äntligen fick Piaf göra sitt anlagsprov i viltspår! Det sköts ju upp först pga min onda fot, därefter kom Piafs tandoperation med efterföljande karenstid i vägen och nu i dessa tider har ju viltspårsdomarna fullt upp med jakter… Men till sist, så!

Och nu var Piaf mer än redo! Jag har ju märkt att Piaf är ruskigt säker i sina spår, jag kan lita på henne. Så jag var inte ens särskilt nervös inför provet. Lite anti-jante-kaxig, faktiskt 😉

Piaf får på sig ett särskilt koppel redan vid bilen och det tecknet funkar verkligen så att hon redan där går in i spår-mood… Hon spårade mer eller mindre hela vägen från parkeringen till stället där vi stannade och satte på spårtecknen. Det är skönt med henne att även om hon vet vad som är på g, så är hon cool medan jag sätter på henne spårselen, hon sitter ner fint och lugnt medan jag ordnar med spårlina etc.

Domaren Ninni Gren påminde om att vi har en halvtimme på oss att ta spåret… Och så bar det då av, och det var inte mycket mer för mig att göra än att hänga med i slutet av linan…

Det kändes riktigt bra. Piaf låg på i linan och kändes grymt säker. Hon kom avsides någon enstaka gång men tog sig snabbt tillbaka till spåret, och kom slutligen rakt på klöven. Den låg hon sedan och mumsade på medan domaren gratulerade mig till godkänt anlagsprov ☺

Piaf hade visst tagit spåret klockrent – den enda kritik domaren hade var att det hade gått i snabbaste laget… 10 minuter 😅

Fick några träningstips av Ninni på vägen tillbaka till bilen, och jag känner mig verkligen pepp att träna vidare och kanske till och med starta hundarna i öppenklass inom en relativt snar framtid… ☺

Sova i sovsal – med hundar! Låter inte det spännande? Det tyckte i alla fall jag… Så trots att jag bor bara en knapp mil från Ljungslätts scoutstuga så valde jag att sova på plats i stället för att åka hem över natten. Åkte alltså dit redan fredag kväll, och träffade mina rumskamrater för helgen. Nu var vi bara tre som sov i sovsalen, och vi ”stängde in” oss med våra hundar bakom kompostgaller, men ändå helt ny situation och ändå sov vi väldigt gott (efter en trevlig middag på fredagskvällen).

Efter gemensam frukost på lördagsmorgonen drog vi igång träningen kl 9. Det blev en väldigt bra blandning av övningar under helgen: markeringar, linjetag, sök, närsök och dirigeringar – samt mycket stadga 👍

Jag körde Delfi hela lördagen, men under en lite stökig övning på söndagsmorgonen började hon pipa, och då valde jag att köra Piaf istället. Piaf hade suttit med som passiv under hela lördagen och var jätteduktig på det. Men på söndagen fick hon alltså jobba också, och var bra på det med 😘

Men trots Delfis pip på söndagen är jag jättenöjd med hur Delfi höll ihop hela lördagen och jobbade bra ända in i sista närsöksövningen.

Foto: Josefin Persson

Delfi fick också vara med under söndagens sista övningar, och då visade hon åter sitt absoluta fokus i arbetet, trots att en ”hare” (dummy i gummisnodd) släpptes rakt över linjetagslinjen…

Det blev verkligen en härlig träningshelg med trevligt retrieverfolk och duktiga hundar! Tack, Retriever Ladies!

Några bilder på övriga deltagare under helgen:

När jag kom hemförbarmade jag mig över lite äpplen som grannen kommit med från sin trädgård… Hundarna var inte särskilt intresserade 😉

Jag har ju tidigare nämnt att jag behövde komma över en tröskel när det gällde att ta mig ut och lägga spår. Nästa tröskel gick jag över denna vecka, då jag drog på det in i det sista innan jag tog mig i kragen och lade det senaste spåret, och anledningen var att detta spår skulle få ligga över natten. Ojoj, hur skulle detta gå?? 😉

Gick alltså efter många om och men ut och lade spåren före mörkrets inbrott igår, dvs blev klar med det sista vid halv sju – och vid nio idag förmiddag gick vi ut och tog spåren.

Väder: mulet, fuktigt, vindstilla

Temperatur: 12 (kväll) – 7 (morgon)

Längd: ca 500 meter

Liggtid: 15 timmar

Blodfrekvens: vart femte steg

Delfi fick ett tappt som jag inte riktigt kan förklara – med mer än att just liggtiden kanske försvårade det för henne. Eller så fick hon vind på spåret längre bort, för med facit i hand verkar hon ha sneddat över en vinkel… Hennes spår gick upp och ner samt längs med en klippsluttning, dock inte särskilt brant. Hon löste i alla fall sitt tappt och tog spåret fint annars.

Piafs spår var ett lurigt som bland annat gick över en bäck och upp och ner för en brant klippsluttning. Hon fick ett litet tappt vid återgången, men hon löste det och tog sitt spår fint i övrigt. Nu väntar hon fortfarande på att få gå sitt anlagsprov, men sedan känner jag att vi så smått börjar bli redo för öppenklass. Nu när matte kommit över denna tröskel, så…….

Måndagens utflykt till Marstrand gav verkligen mersmak, och när även tisdagen bjöd på vackert, om än lite blåsigare, höstväder åkte vi den knappa timmen till Koön igen och färjan över till Marstrand, där vi denna gång gick runt hela ön.

Vilka fina promenadvägar de har där ute! Ända ut på den yttersta västra kanten av ön kom vi, och där intogs medhavd fika med utsikt mot fyren Peter Noster i väster.

Lovade mig själv att åka hit ut någon vacker och kall vinterdag.

Vackert väder lockade mig till att utforska Marstrand  för första gången. Seglarparadiset och snobbmagneten har inte riktigt lockat mig tidigare, men såhär en vacker oktoberdag kändes det perfekt. Och så blev det. Hundarna och jag tog färjan över och promenerade upp till Karlstens fästning.

Och fortsatte att utforska en del av ön. Faktum är att min nyfikenhet vad gäller denna ö väcktes genom en billig deckare i pocketformat, nämligen Fyrmästarens dotter av Ann Rosman. Därefter Själakistan och Porto Francos väktare av samma författare. Mycket välskrivna, spännande och med intressanta inslag om Marstrand och dess historia. Jag brukar aldrig läsa om böcker, men med dessa två skulle jag kunna göra ett undantag, med färska bilder av ön i huvudet.

T-shirtväder!

… och badväder för vissa.

Spännande ö…

I morse gick jag upp kl 04, riggade kamerastativ ute i mörkret (det fantastiska månsken som lyste tidigare i natt hade till största delen släckts) och tog några bilder på supermånen/blodmånen. Perfekt, stjärnklar natt/morgon hade vi…

Sedan sov jag ett par timmar till och vaknade därefter till ännu en underbar höstdag, som vi inledde med en promenad ner till sjön igen…

Vi har haft fantastiskt vackert väder denna sista helg i september. Både på lördagen och söndagen var vi ute vid halv åtta på morgonen och då var det så här fint i våra hemtrakter…

Frostig söndagsmorgon