Nej, sysslolös är man som bekant inte när man har hus – och är det dessutom ens första egna hus, så finns det definitivt ”lite” att lära sig också.

Som att komma över diverse fobier och dåliga självförtroenden… Som när jag hade en kille från Anticimex här för några veckor sedan för att byta filter på fuktregleraren i krypgrunden under
huset. Givetvis satt den där mackapären nästan längst in under huset, så det var bara att åla efter Anticimex-killen… Jag påpekade att det var första gången för mig (…) och han ba’, helt utan pardon: ”Ja, men nu är du husägare…!”. Jajajajajaja.

Första spindeln såg jag strax innanför luckan. Men bättre skulle det bli, för det hängde som små vita kokonger från krypgrundens tak. Usch!! Dessa kunde dock mycket väl vara gamla, menade A-killen – det kändes i alla fall något lite bättre, jag låtsades att alla var gamla och döda…

Resultatet av detta besök blev en rekommendation om att fästa den plast som ligger på krypgrundens golv, så att den går upp en bit på väggen och därmed släpper in mindre fukt och kyla – på så sätt skulle fuktregleraren behöva jobba mindre i samma syfte, och därmed spara energi. Det argumentet köpte ju jag, samtidigt som man kanske tyckte att ”vaddå, det har ju gått bra såhär ända sedan huset byggdes…”. Nåväl. En lösning hade såklart varit att ta dit någon – exv från Anticimex – att göra det, men jag blev nu även visad precis hur jag skulle göra och vad jag behövde köpa för att göra det, så… Why not!?

Jag iväg och köpte monteringsskruv och monteringsbrickor, och en dag när andan föll på, så gick jag ner under huset (ett projekt, bara det, men det är en annan historia)… Till mina tidigare målningsprojekt hade jag köpt hem en overall i mjukt papper – den kom väl till pass nu, liksom min för ändamålet nyinköpta pannlampa. Och handskar, givetvis! För nu skulle även spindelkokongerna – nya eller gamla – ner! Döda, allihop, intalade jag mig igen när jag nöp tag och drog loss.

Hela krypgrundens golv täcks alltså av tjocka plastskynken, men vad finns därunder? Hårt och knöligt var det, men bortsett från en och annan spindel (förvånansvärt få)  verkade det i alla fall inte finnas något levande vare sig under eller över. Inga tecken på möss, eller så… tack och lov!

Själva jobbet var precis så lätt som det verkat – även om det visade sig att plasten inte räckte till på sina ställen, det struntade jag högaktningsfullt i denna gång – och i ärlighetens namn tänkte jag att detta nog var första och sista gången jag ägnade mig åt detta projekt. Går det inte, så går det väl inte – synd!? Vissa delar av krypgrunden såg dessutom helt oåtkomliga ut, med väldigt små öppningar in dit. ”Synd!”

Jag gjorde alltså det jag kunde och var jättenöjd med det…

Ända till dess att jag hunnit smälta intrycken (efter några dagar…) och inse att äh, det var väl inte så farligt, det där…?

När jag ”råkade” komma förbi ett byggvaruhus ”råkade” jag köpa en stor rulle med plast – och rätt vad det var föll andan på igen, pannlampan och pappersoverallen åkte på och så gav jag mig in under huset igen.

Och den här gången var jag så avslappnad att hundarna till och med var välkomna in under huset…

Denna gång lade jag ut ny plast där det fattades, och tog mig även in i de utrymmen som förra gången hade verkat oåtkomliga. Nog för att jag på ett och annat ställe fick åla eller rulla mig fram, men det gick utan större problem. Den gången fick jag sluta på grund av att det började skymma ute, och för att få igen luckan till grunden behöver jag ordentligt med ljus (eller så var det ett svepskäl…).

Idag var jag så nere för tredje (egentligen fjärde) gången – och gjorde de sista bitarna klara, och jag må säga att jag är lite, lite stolt 🙂

Igår var jag förresten också uppe på taket (för andra gången) och slängde ner mossa och löv samt rensade hängrännorna från löv.

Nödvändigt och skönt att få det gjort! Hundarna gillar dock i n t e när matte är uppe på taket…