Jag har ju lyxen att kunna välja fritt om jag ska få sovmorgon… typ varje dag. Hittills har jag av praktiska skäl – här ute på vischan är det såklart beckmörkt när inte solen är uppe – valt att låta morgonljuset avgöra när jag ska gå upp på morgonen. Inte för att jag gått upp kl 03 mitt i sommaren… Men under de mörka månaderna, så. Och då har även småfåglarna vid fågelmatningen utanför mitt sovrumsfönster signalerat när det är läge att gå upp.

Under ett par månader om året blir det alltså ganska sena mornar (med en morgonmänniskas mått mätt), och när hundarna rastats och fått sin frukost måste vi vänta två timmar före långpromenad (för att inte riskera magomvridning)… Och vips har halva dagen (med dagsljus) gått! Det känns inte så bra.

Jag har nosat lite på 5 a.m.-rörelsen, men backat. Jag vill inte ägna någon timme åt att meditera, motionera, rädda världen eller dylikt. Jag vill bara gå upp tidigt.

Och i våras lät jag då soluppgångens tider få mig att gå upp tidigare och tidigare, och sedan har jag – utan att ställa väckarklockan – försökt att hålla mig till att gå upp någonstans mellan 5 och 7. Då är alltså 7 = sovmorgon.

Sakta men säkert har jag vant mig, och numera slocknar jag obönhörligt framför tn:n vid kl 21 eller 22… Och är utvilad och vaknar av mig själv vid 05-06. Sedan kan man ju tillåta sig att ligga och dra sig någon halvtimme.

Hundarna rastas alltså i beckmörker – efter att ängarna kollats av med hjälp av pannlampa. Ofta ser man hjortarnas lysande ögon någonstans därute, men antingen drar de sig iväg, eller så bedömer både de och jag att de är tillräckligt långt bort även för den kvickbenta  och nyfikna labradoren…

När sedan solen går upp har hundarna redan fått sina två timmars vila efter maten, och vi kan ge oss ut på morgonpromenad.

En bra konsekvens av att själv välja att gå upp tidigt är att det inte blir så jobbigt att gå upp snortidigt de gånger man behöver göra det – för att man ska iväg på någon kurs eller tävling. Det är ju bara någon timme tidigare än man brukar gå upp…