Halva dagen hade gått och vi hade slagit oss ner i soffan för lite lunch (lunchvila för hundarna). En av hundarna hade lunkat iväg till köket, inget konstigt med det – man brukar kunna höra dem dricka lite vatten i köket och sedan komma tillbaka. Jag var inte det minsta uppmärksam på det… förrän det plötsligt hördes ett bekant skramlande i en matskål…! Jag visste precis vad det var i matskålen: ungefär en fjärdedel av Delfis vanliga frukostmängd, som jag hade hällt upp och som hon inte hade rört. Och som jag så kaxigt skrev häromdagen: mina hundar rör inte varandras mat. Haha!

Nu stod Femma med huvudet djupt ner i matskålen och jag var riktigt förvånad att hon inte hunnit äta mer innan jag kom dit (jag kanske skulle satsa på en sen sprintkarriär?). Jag kände att hon inte skulle kunna hejdas muntligen, utan satsade på att handgripligen vända bort henne från skålen – och förvånades över hennes kraft i att försöka hänga sig kvar vid skålen…! En glupsk labbes viljekraft är inte att leka med! Men visst gick det, och hon fann sig snabbt. Vi tittade på varandra som att ”wow, vad hände där, egentligen?” fast ur lite olika perspektiv.

Vid kvällsmålet gjorde jag samma sak: hällde upp en fjärdedel av Delfis mat, lät henne äta eller låta bli – det blev det senare. Fredagsmyset hade just börjat när jag hörde hur det skramlade till i matskålen i köket igen… Jag rusade inte den här gången. Jag bara konstaterade att de tiderna tydligen är förbi då hundarna kan lämna sin mat och ha den kvar.

Under förmiddagsrundan igår blev det lite kluriga snörbollsmarkeringar på hyggena vi passerar under promenaden. Jag får släppa lite på mitt kontrollbehov, eftersom snörbollen flyger ganska långt och jag kan inte riktigt veta hur det ser ut just där som bollen landar. Den kan landa på plan mark, i ett snår eller i värsta fall i en lerpöl, men just nu – efter de senaste veckornas torra väder – är den risken inte så stor.

Det är intressant att se Femmas och Delfis olika väg ut till ungefär samma nedslagsplats. Delfi väljer gärna en lite längre och mer lättsprungen väg. Femma tar en så kort väg som möjligt och tar sig förbi de hinder som dyker upp på vägen.

Delfi och jag fortsätter att försöka komma ner i varv mellan markeringarna – och jag tar faktiskt mobilen till hjälp, eftersom jag är riktigt usel på att bara stå rakt upp och ner och vänta. Delfi får alltså hämta en markering och kommer upp i varv. Jag tar fram mobilen och börjar surfa, glömmer tid och rum… Efter en stund lägger jag undan mobilen, och vid det laget har Delfi också hunnit få lite tråkigt – då är hon redo för nästa markering.