Undrar om Delfi ogillade att höra sin mat slukas av en glupsk labbe, eller om hon hur som helst var färdig med sin matvägran… men nu behöver vi inte tänka på det där med att kvarlämnad mat försvinner mer… inte förrän Delfis nästa skendräktighet.

Gårdagens träningspass bestod av dirigeringar, dirigeringar och… dirigeringar! Alla tre får följa med ut, vi installerar base camp mitt på ängen och så kör jag en i taget. Det blir tydligt och bra vems tur det är och risken för oönskade knallningar från vilande hundar (mest Piaf) minimeras, så jag kan koncentrera mig på den arbetande hunden.

Just igår fick Piaf köra lite dirigeringar också. Vi körde vår gamla favoritövning ”klockan” och det visade sig att tanten har glömt ”bakåt/ut” helt och hållet, men har full koll på sid-dirigeringarna – det spelade ingen roll hur jag vände och vred på linjerna, kastade störningsmarkeringar (som blev till kommande dirigeringar) och att färgen på dummiesarna smälte in i färgen på fältet. Hon Hon ska få göra mer av detta, för hon såg så lycklig ut under träningen och efteråt! Lilla Piaffa-tanten. Hon trilskas fortfarande med avlämningarna, men det skiter vi i. Att se hennes glädje över en belöningsboll som hon vet att hon förtjänat, det slår allt.