Jag har en last (eller två)

Jag har en last som håller mig fast i ett järngrepp, och det är Google Earth. Jag kan sitta länge, länge och följa vägar, gå ner på Street view, sedan zooma ut igen, följa vägen vidare, gå ner igen osv. Den möjligheten att se ställen jag aldrig kommer att komma till, den är en gudagåva för en nyfiken sate. Och en förbannelse. För det går tid. Nåväl. Andra spelar dataspel, jag använder Google Earth. Jag kan inte läsa en bok eller se en film utan att jag ska ”åka till” de ställen som nämns, eller där man spelat in. Program som På Spåret… ja ni förstår ju själva. Men utöver ställen där jag inte varit, så brukar jag även resa tillbaka till ställen där jag varit. Det känns ibland overkligt att man varit på vissa platser, men när jag känner igen vägar, korsningar, byggnader etc. så blir det mer verkligt.

Nu senast såg jag en fransk serie, Les revenants, som spelats in i bl.a. Annecy och Tignes – och särskilt Tignes var jag bara tvungen att ”åka tillbaka till”. Tignes, det var där jag hamnade på väg till Val d’Isère, när jag förvånades över att alla bilar som legat framför – och bakom – mig på de smala vägarna svängde av mot Tignes. Det gjorde mig nyfiken, så jag åkte också dit – och fick se förklaringen, nämligen att det franska fotbollslandslaget Les bleus var där och tränade inför det kommande världsmästerskapet.

Mina bilresor i franska Alperna är något jag är väldigt glad över att ha gjort, eftersom de var utmanande för en rädd-hare som jag själv, men med god planering fick jag ut så mycket av de där dagarna. Två kortsemestrar 2009 och 2010 blev det, och hundarna var med, överallt. Och det kostade inte skjortan heller, för vi reste inte under värsta turistsäsong.

På grund av min inre oro kunde jag inte riktigt njuta fullt ut under resandet – jag var alltid lite orolig för hundarna, bilen, den fortsatta resan. Någonstans bottnar det visst i dåligt självförtroende – inte kan väl jag ro i land det här? Något måste ju gå fel? Något måste jag ju ha glömt, något måste jag väl schabbla bort? Men allt flöt på. Även när planerade rutter var avstängda och man fick improvisera på andra små alpvägar. Jag fick se så mycket vackert! Och i efterhand har jag nästan kunnat njuta desto mer – av bilderna och minnena.

Bilderna ligger fortfarande – än så länge – i galleriet Northern alps på min gamla hemsida myflatcoats.net.  Jag överväger ständigt att släcka ner sidan – men då måste jag först bestämma var jag ska ha bilderna istället – hur länge till kommer vi ha cd-läsare på datorerna när allt lagras på och laddas ner från moln? Det är väl där jag borde ha lagt dem för längst. Fotoböcker verkar kul, om än lite dyrt – och opraktiskt/omodernt.

En annan last – som jag väl delar med många hundägare – är att shoppa till hundarna! Ändå håller jag igen, det gör jag! Jag vill ju i huvudsak lägga pengarna på bra kurser/träning… Men när det dyker upp en snygg dyna i ull – som CCWool-dynan hos Kopparhult

(dynorna ligger inte ute på nätet, ser jag nu, men de finns i IRL-butiken…), eller de här vrålsnygga halsbanden från Kristensen’s, ja då måste jag bara slå till. Skillnaden är hårfin mellan att behöva och villhöva något… 😬🐾

FB_IMG_1586155144159

Halsbanden är tänkta att användas som – väldigt tydliga – arbetstecken för tävlingslydnaden, och jag bara älllskar färgerna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s