Igår var Femma och jag och tränade privat igen, och i par, och det skulle bli så kul! Vi fick markeringar och linjetag om vartannat, ett riktigt toppenupplägg, som vanligt. Men den här gången hade jag ännu svårare att få ut Femma på linjetagen – redan vid första skicket till ett (känt) område. Det var så illa att inget utom enkelmarkeringar verkade funka – förrän vi lade till skott, då fick hon tillräckligt sug ut på dubbla också. Vad är nu detta? Förhoppningsvis handlar det om hennes löp – hon har varit i löp under de senaste tre gångerna vi varit på organiserad träning – men när jag tänker till lite extra kommer det fram två teorier till, varav den ena går att åtgärda, medan den andra nog faktiskt inte går att åtgärda, för då handlar det mer om mig än om hunden. Vi får hoppas på löpet, eller den första av de två andra teorierna… Hur som helst kände jag mig lite misslyckad som hundförare igår. Misslyckad som uppenbarligen inte tar fram det bästa i min hund.

Då var det skönt att komma hem och ta ut hundarna och vara ”bäst” igen… Aldrig är väl man själv och hundarna så bra som när man saknar någon att jämföra sig med. Går man inte på träningar, prov eller tävlingar kan man i alla fall intala sig själv att den egna hunden är snabbast, smartast, bäst… och att man själv gör allt rätt, såklart.

Bäst i flocken just nu, det är Piaf, åtminstone på matskåls-/pinnträningen! Hon fick köra ett pass även igår, hon älskar det verkligen, och nu filmade jag henne igen för hon förtjänar att få glänsa, den goa flattetanten.