Fasanen står och skränar utanför sovrumsfönstret, så jag låter bli att gå och stänga fönstret för att undvika att skrämma honom… Så mycket får han bestämma här redan, tänker jag lite surt. Bara han inte går och sprätter i min nya odlingsbädd!

Redan förra året lurade jag lite på att skapa en odling, i första hand med pallkragar, på den sidan av huset. Nackdelen är att jag har mindre kontroll över vad som händer på den sidan… Hundarna kan springa dit och gräva, och där finns spår av olika andra djur. Förra året hade jag ju besök av en liten vildsvinskulting innanför stängslet… och jag vill inte gärna locka in vilda djur i trädgården genom att presentera sallad och annat mitt framför ögonen på dem, och dessutom på den mer ostörda sidan av huset.

Men så fick jag plötsligt ett infall igår. Eller, idén har väl vuxit fram i ett par steg. Det började egentligen med att en del av förra årets uppsamlade löv – och det blir en hel del runt det här huset, kan jag säga… – lades i ett dike intill den lilla stugan som används som förråd, och dessutom tömde jag ut förra årets odlingslåda där. Sedan fick idén gro (…) över vintern. Egentligen är platsen som gjord (jord, höhö) för att bli odlingsbädd, och igår när jag bläddrade bland mina fröpåsar hittade jag den med plocksallat och den ska visst helst sås så fort jorden är brukbar. Hoppsan! Jag är sent ute där, men vi testar väl! Och vips hällde jag ut en påse jord i den där bädden, över alla löv och den gamla jorden, blandade med lite naturgödsel – och hittade dessutom några kantstenar som ligger och skräpar utanför stängslet. Det här huset har resurser…! Voilà, så hade jag fått en liten odlingsbädd, och med lite tur kan salladsfröna gro där, och med lite tur kommer inget djur och förstör. Varken tama, halvtama eller vilda. Det blir ett litet test, utan någon större insats mer än lite jord och frön.

Igår körde vi igång lite rallyträning – det har verkligen varit mycket lite av den varan de senaste månaderna, och i synnerhet de senaste veckorna då fokus lagts på jaktträningen – men i helgen ska vi drillas av Ida Lindgren, så vi får allt se till att ha fräschat upp rally-kunskaperna till dess. Till min glädje har vi ändå gjort lite framsteg med vissa klurigare moment, som backandet, och jag har själv fått in fotarbetet utan att behöva tänka så mycket på det. Lite mindre viftiga rörelser med armarna är också önskvärt, men vi har ju några dagar till på oss.