Min bonuspappa Sigvard (som gick bort 2005, vila i frid Sigvard) var riktigt duktig på det mesta som rörde trädgård – hans egen pappa var nämligen trädgårdsmästare. Tyvärr var jag själv inte särskilt intresserad av trädgårdsskötsel under de år då jag bodde hemma annars hade jag kunnat lära mig massor av Sigvard. Han hade nog så stor betydelse för mig ändå, för det var helt och hållet tack vare honom – som var lärare – som jag uppmuntrades att satsa på skolan. Jag njuter idag frukterna av det och tänker inte så sällan på Sigvard.

Och på tal om frukt så skulle jag ta tag i att beskära ett äppleträd igår. Förra året gav trädet bara sjuk frukt, och om trädet överhuvudtaget går att rädda, så måste det beskäras. Det var nog inte igår, minst sagt. Säkert var inte tidpunkten på året optimal, men eftersom trädet är hos pappa så var det ändå perfekt att passa på nu, när vi ändå inte kan spela kort eller umgås överhuvudtaget. Och vädret… lämnade inget övrigt att önska, heller.

När det gäller att beskära äppleträd, då minns jag i alla fall vad Sigvard berättade att hans pappa hade sagt: Man ska gå ut och klippa tills man gråter, sedan går man in. Nästa dag går man ut och klipper lika mycket till.

Detta råd har satt sig ordentligt hos mig och jag har använt det många gånger – i samband med trimningen av mina flattar! Man tager en alltför lurvig flatte, klipper och klipper tills man tycker att det verkligen får räcka, väntar till nästa dag och vänjer sig vid att ha en flatte som ser någorlunda normal ut – och klipper lika mycket till, så får man en flatte som ser riktigt prydlig och välvårdad ut. Allt oftare gör jag dock bara det första steget, men så har jag inga utställningshundar, heller.

Men igår var det ett äppleträd som skulle beskäras och nu var ambitionen att i möjligaste mån ta båda stegen på en gång, så att jag slapp klättra fler gånger. För jo, tanten var uppe och klättrade i trädet, höll mig (hårt) fast med en hand och klippte med den andra. Det gick riktigt bra, fast jag kan säga att 1. vissa grenar längst ut förblev oklippta och 2. jag var glad över att en granne också var ute i sin trädgård och hade kunnat höra om jag hade ramlat ner…

Hundarna var med ute i trädgården och passade på att vila. Inte ens när den ena grannens hundar kom utflygandes och stod vid staketet och vrålskällde, så sprang mina hundar dit. Det var nytt för i år – förra säsongen sprang även mina hundar fram i gemensam trupp och svarade inte så vänligt på grannhundarnas svador… Samtidigt märkte jag att jag fick allt lättare att kalla in dem från staketet, vilket kändes rätt gôtt. Men det här nya, det var ju snäppet bättre – att de helt enkelt inte bryr sig om gaphalsarna längre.

Det kan vara så att de helt enkelt inte känner sig så hemma hos pappa längre. Piaf och Delfi bodde ju där i tre månader 2015 (och Femma gör helt enkelt som dem…) och jag har alltid anat att det var därför de hade sin vaktighet även där. Hemma hos mig är de absolut vaktiga – och det får de gärna vara. Herregud, jag bor ensam i ett hus på landet, klart att mina hundar ska vakta mig och huset! Men! Jag vill kunna avbryta dem så att förbipasserande inte ska behöva ha tre gapande hundar i öronen hela vägen förbi mitt hus, och det går allt bättre. Tre hundar som vrålskäller vid staketet, men kan avbrytas med en inkallning – där någonstans nöjer jag mig. Målet för den här sommaren är att vi ska kunna vara kvar utomhus och se ”inkräktarna” fortsätta förbi. Säsongen för den träningen har börjat, eftersom grannarna har börjat promenera ner till sjön – nu har vi några månader på oss.

Men igår, hos pappa, kunde jag njuta lite extra av utsikten när mina hundar bara låg och betraktade de två hundarna vid staketet…

Ett plommonträd fick också en dust med saxen – sedan oljade jag in pappas altan. Här var i alla fall tidpunkten mer än perfekt med det torra vädret vi haft och sägs få de kommande dagarna. Träolja fanns kvar sedan förra året, och den stenhårda penseln gick ju faktiskt att mjuka upp, det hade jag aldrig trott. Nu fick däremot hundarna vänta på ”mitt rum” inomhus…