Förra året odlade jag upp några smultronplantor från frön – de fick gå igenom hela proceduren med att stå flera veckor i kylskåp, därefter växa till sig i vardagsrummet innan de flyttade ut till mina blomlådor, där de blommade, besöktes av de nödvändiga humlorna/bina och faktiskt gav några smultron också. När hösten kom var plantorna så fina att jag satte ut dem i trädgården, och de är riktigt fina nu efter vintern. Ett par blommor har kommit och en hel del nya blad – de verkar trivas! Men då vart jag plötsligt inte nöjd längre med att ha dem mitt i gräsmattan, de fina smultronplantorna måste ju skyddas från de stora stygga grästuvorna… Så nu har jag grävt upp runt dem så att de har fått en egen rabatt omgiven av kantsten (det kanske var dumt att jag hittade alla de där kantstenarna på tomten…) och ny, fräsch jord. Hoppas nu inte att jag förstört för dem, gjort det för lätt att leva – med tanke på att de uppenbarligen trivdes som det var innan också… Förhoppningen är att de ska börja skicka ut skott som kan bre ut sig i den lilla rabatten.

I den andra lilla nya rabatten visar sig nu 12 pyttesmå plocksallat-groddar. Det borde ju räcka gott och väl för det här hushållet. Ändå kunde jag inte låta bli att peta ner några extra frön… Går det bra får jag väl leva på sallad ett tag!

Ett par rejäla nävar basilikablad skördade jag igår för att försöka rädda nässelpeston från häromdagen – den blev nämligen inte särskilt god, och jag hade läst att det räcker med en ganska liten mängd basilika för att ge önskad smak. Men tyvärr hjälpte det inte, inte heller med extra nötter, olivolja och ost (tänkte dock inte offra parmesan på det här projektet). Så det fick bli så att all nässelpesto kasserades. Det kan inte hjälpas, men äcklig mat äter jag icke. Jag sätter upp nässelpeston på erfarenhets-kontot och håller mig förmodligen till säkrare kort imfortsättningen, både när det gäller pesto och nässlor. Ej i kombination.

Det har blivit många fina rundor runt Kroksjön de senaste dagarna, dock med endast Piaf och Femma som sällskap.

Knappt hade Femma blivit bra från sin magsjuka, så började Delfi halta… Samma gamla högra handled, så hon får vila några dagar med Rimadyl och koppelvila. Hennes handled är nog lite skör sedan tidigare skador – jag hade också alltför lätt att stuka min högra vrist under flera år – det är först under de senaste åren som jag kan vricka till foten utan att den viker sig så mycket att det blir en stukning, vilket är jätteskönt! Men det krävdes verkligen att jag såg mig för var jag satte fötterna under några år för att vristen skulle läka ordentligt. Men att säga åt en särskilt het-tempererad flatte i sina bästa år att ta det lugnt och inte studsa sig fram i tillvaron… är knappast lönt. Så jag är väl inte helt förvånad när den här skadan dyker upp på nytt. Men tråkigt är det, inte minst som jag just nu skulle vilja träna både Delfi och Femma tillsammans på ängarna.

Femma får sina träningspass, och jag fortsätter att fnula på skicken. Häromdagen körde vi markeringar med bollkastaren, och det blev så tydligt hur vinden påverkade hennes sätt att jobba i de olika riktningarna. I en riktning misslyckades hon, och det var i den medvind, så passet därpå jobbade vi upp den tekniken – med dummies och kortare avstånd. Egentligen är det väl inte optimalt att träna markeringar själv, men vad gör man, och vad jag kunnat se hittills har inte hennes markeiringsförmåga blivit lidande, så vi kör på.

Delfi får sina minimala koppelrundor, och under en sådan runda igår gick vi förbi en skogsglänta där ett domherrepar höll till! Det gör något speciellt med mig när jag får se dessa vackra fåglar, särskilt som det bara händer någon enstaka gång varje vinter att de förärar min fågelmatning med ett besök (som jag ser, åtminstone). Men om vi har ett häckande par här ”på min gata”, då skulle jag bli riktigt glad!

Strax utanför min egen trädgård har jag ett par svartvita flugsnappare, och de har alldeles bestämt ungar i sin holk, för det låter så där gulligt av gapande fågelungar varje gång mamma eller pappa Flugsnappare kommer flygande till holken. Naturens under.