Hur fin var inte gårdagen? I mitt tycke var det absolut perfekt med lite drygt 20 grader och växlande molnighet (mest sol).

En perfekt dag för det mesta som man vill få gjort utomhus. Som en morgonpromenad med svampplockning i sluttningar som gav mina ben ordentlig motion (men inte så mycket svamp.. ), följt av ett stort sök med Femma med en enda apport att hitta på en stor, vallad äng med högt gräs. Tanken var att hon skulle få jobba länge och väl, och nog fick hon jobba, men kanske inte så länge som jag hade tänkt mig… Frågan är om hon bara letade bra, eller om apporten låg för lätt ändå… Jag bestämmer mig för att det nog var lagom av båda komponenterna, med tanke på att hon inte lyckades hitta den sista apporten i det senast föregående söket – där fick jag istället tillfälle att kalla in henne mitt i letandet, och då hade hon letat länge.

Efter söket fick Femma klippa klorna och sedan vila, för det är nya tider här nu. Hundarna ”behöver” inte följa med på allt, särskilt inte när de får träna ordentligt, då är det bara bra om de får vila och smälta mellan träningspassen. (Ja, jag har läst min Oliver Kirally!)

Istället fick Delfi följa med mig ut och plocka blåbär – där flög tre timmar iväg på ett bräde. Eftersom det ännu är lite tidigt på säsongen har de små blå hunnit mogna olika på en och samma buske. Det går inte att bara länsa buske efter buske, utan man får välja ut de stora. Morgonsol. Min lilla teori är att det gäller att plocka där som bären får morgonsol – de får sol på sig medan de ännu åtnjuter nattens fukt. Uppe på små kullar och runt träd växer de allra bäst – där kommer solen åt dem. Det blev ändå till att välja ut de största bären, men till slut fick jag mina två liter hem och in i frysen. Vintervitaminer!

Nu var det Femmas tur igen. Vi drog ner till sjön och till vår bästa badvik. Det var väl i kallaste laget för mig, men vi simmade ihop och vi tränade även lite vattenmarkeringar med olika typer av igångar i vattnet.

På vägen hem körde vi lite roliga sökövningar i skogen och plockade in två ganska långa dirigeringar som jag kastat ut (som Femma fick se) på vägen till sjön.

Vi har fått nya grannar vid den där ängen och de har ett stort inglasat rum som vetter ut mot ängen. De har nog inte riktigt vant sig – än – vid att jag ”håller på” med mina hundar på ängarna. De är lite nyfikna på vad vi sysslar med. Så häromdagen när jag hade kastat ut en boll och skulle skicka Femna på den, så hade Femma lite svårt att fokusera på kastpunkten, eftersom vi snett framför oss hade någon som rörde sig bakom en stor glasvägg. Lite störning 🙂 Och den som följt mig länge vet vad jag tycker om publik när jag tränar hund: I love it! I Lux tränade jag ofta och gärna i stora parker med lagom mycket störning – och publik. Igår hämtade vi däremot ett par dirigeringar åt andra hållet, med huset/publiken (man kan ju låtsas att de är superintresserade…) i ryggen. Särskilt när det går så bra önskar jag i alla fall att det var någon som såg…

Det perfekta vädret utnyttjades slutligen för gräsklippning, grillning och altanhäng. Jag njuter lite extra nu när ”alla” är på semester och det är mindre gång-, cykel- och biltrafik förbi mitt hus, både av de få som bor här och av andra som också vill njuta av den fina skogen och – framför allt – sjön. Det är som att den lilla (mycket lilla) baksidan med att bo mitt i ett paradis, den försvinner under de här sommarveckorna.

Jag behöver inte lämna det här paradiset, i synnerhet inte nu.