För några år sedan hade en sådan rubrik kunnat provocera mig lite. Äntligen måndag? Håll käften! Men då hade jag redan fattat att något behövde förändras i mitt liv, något radikalt. I bokhyllan står till och med en bok med titeln ”Äntligen måndag?”, men den är fortfarande oläst – när den hamnade där (fast några hundra kilometer härifrån…) visste jag nog redan vad som behövde förändras, och drog redan för fullt i trådarna för att få det att hända.

Igår var i alla fall en ovanligt späckad måndag – på ett bra sätt. Nästan lite för bra, för det blev liiite stressigt ett tag, men med så lite stress som jag har i livet nuförtiden, så piggar det väl upp. Jag fick förresten en kommentar häromdagen, att Femma och jag liknar varandra i sättet – så lugna och laid-back, båda två. Haha? Det var första gången någon säger att jag är lugn. I hundträningssammanhang har jag snarare fått höra att mina nerviga hundar – flattarna…… – påverkas av min nervighet… Sedan har jag väl för all del jobbat på att vara lugnare i hundträningen, stå mer still, vifta mindre med armarna, och min ständiga ansträngning för att inte ta så mycket plats, inte göra min stämma hörd fullt så mycket… men därifrån till att uppfattas som en lugn person…? En liten high-five på den!? En förvånad high-five, men ändå.

Hur som helst! Efter morgonpromenad åkte vi lite lagoma 2,5 kilometer till dagens första kurs, den i bruksspår. Vi fick börja med att gå ett spår var med våra hundar, och när vi senare gick ett spår till hade vi fått individuella tips på vad vi kunde ändra, dels vid spårläggningen, dels när hunden gick spåret, för att göra våra hundar ännu bättre. Och det blev grymt bra!

Femma ansågs spåra bra redan första gången, men behövde få bättre fokus i början av spåret och jag behövde göra lite förändringar i spåret för att hon inte ska vara så jäkla styv i korken och gräva sig framåt…

Fast efter det andra spåret var det ändå just för att hon var så säker, som hon överöstes av beröm från ”fröken” – och jag tog på mig skämsstruten… Monica gick även denna gång med oss i spåret, och mot slutet av spåret skulle Femma prompt svänga upp på en kulle, medan jag stod kvar och höll emot. Monica sa att någon har ju helt klart gått där, antingen jag eller någon svampplockare (som vi sett komma ut från skogen)… Ja, jag har då inte gått där, sa jag och fortsatte att hålla emot, medan Femma ömsom tittade på oss, ömsom stretade åt sitt håll på kullen. Då tog Monica ett litet steg åt sidan och såg då, uppe på kullen, en av mina pyttesmå snitslar i ett träd… Och visst var det just där jag hade gått – strax efteråt hittade Femma en pinne, hon hade haft rätt hela tiden, och hon gav sig inte!! Det är så man får en liten tår i ögat! Över min egen klantighet, men också över denna lilla jaktlabbeflicka som växer så oerhört i spåret. Och som Monica sa, så blev denna fadäs från min sida ändå väldigt bra för hunden, eftersom hon stod på sig och fick rätt!

Därefter hade jag en timme på mig att åka hem, byta, äta och åka vidare till nästa kurs. Att boka kurser så här tätt gör jag verkligen endast i undantagsfall, och ursprungsplanen var att Delfi skulle få ta brukskursen, men det hade ju varit väldigt synd att inte få de individuella tipsen för den hund som man planerar att köra bruks med… Alltså fick det bli två kurser för Femma denna dag.

På Kopparhult var det terminsstart i goldengruppen, där Femma alltså är enda labrador – men vi trivs bra där! Den här gången fick vi bl.a. uppgifter som var utmanande för alla, men på lite olika sätt. Det gällde nämligen att apportera över ett vattenfyllt krondike, och Femmas motvilja till att kliva i vattnet visade sig för fullt igen, även om det blev lite bättre för varje övning vi fick. Nu (när jag nästan har fixat en båt åt oss) står ett krondike högst på min önskelista – så löser vi säkert upp den knuten också.

På kvällen sågade jag förresten till en sittbräda till båten – nu behöver vi (jag och/eller båtens ägare) lösa detta med årtullar på båten, för det finns inga i nuläget.