En gång i tiden satt jag som så många andra i bilkö varje vardagsmorgon, och rätt ofta även på eftermiddagen. Bilresan till kontoret, som utan kö tog en kvart, tog istället 30-45 minuter. Jag kunde välja att åka den kortare vägen genom stan – som tog längst tid, men var ganska lugn körning – eller den längre vägen på motorvägen runt stan, som gick lite fortare, men där folk körde mycket mer aggressivt, särskilt vid avfarten, och ”man” kom fram till kontoret med ett stort åskmoln runt huvudet… Gissa om jag sedan älskade att arbeta på distans, vilket jag gjorde i mer än tio år. På den tiden var det inte så accepterat som det är idag, men för egen del såg jag bara fördelar med ”teleworking”. Miljömässiga, effektivitetsmässiga, hälsomässiga. ”Men fikapauserna är ju så viktiga”, kunde man få höra, men det är i min mening inte så säkert att snacket som går i fikarummet gör alla så gott. ”Jag skulle arbeta dygnet runt” sa någon annan, men jag hade mina hundar som skulle ha sitt, och som var min stora passion. De fick mig att vara effektiv under arbetstiden så att jag kunde lägga övrig tid på hundarnas motion och träning. Jag hade dessutom möjlighet att ta lång lunch varje dag, så att vi dagligen kom ut på en ordentlig runda i skogen mitt på dagen – guld värt, särskilt under vinterhalvåret.

Jag kom att tänka på de där bilresorna till och från arbetet igår när jag satt i bilkö i 2,5 timmar. Detta på grund av att Jordfallsbron över till Hisingen hade fastnat i öppet läge, och när alla skulle ta vägen över Angeredsbron blev det naturligtvis kö dit. En bil med motorstopp och en bilolycka uppe på bron hjälpte inte heller… Jag ringde pappa 4-5 gånger under den bilresan för att säga att jag skulle bli en halvtimme senare än jag beräknat under det senaste samtalet… Men fram kom jag, och även om jag inte kan tänka mig ett sämre sätt att spendera tid, så… vad gör egentligen 2,5 timmar i kö en enda gång.

Första halvan av dagen spenderades bättre, ute i skogen och i solen. Under morgonpromenaden fick Delfi ta in en dirigering över en liten tjärn. Bollen hade jag smugit ut dagen innan, samtidigt som jag kastat en dummy som Delfi fått hämta direkt. Men nu hade det gått ett dygn och bollen låg lite längre från vattnet än dummyn hade gjort. Nu hade dessutom ett par svampplockare valt att stanna vid just den här platsen just då, så jag bad en stilla bön att dirigeringen skulle kräva så lite signaler som möjligt… Och Delfi simmade rakt över till platsen på andra sidan, tog stoppsignal och ut-tecken och fick snabbt utdelning för närsökssignalen. Succé!

Under promenaderna får Delfi också ha på sig sina benmanschetter under ca en kvart och Femma får träna bruksets framförgående under vissa sträckor och ett eller annat ut-tecken.

Lite mer ut-tecken och annat körde vi senare, på ängarna och med pinnarna och chuckiten. Då var självfallet även Delfi med, och jag börjar ana att jag tenderar att lägga nivån för hennes träning lite för lågt nu efter hennes träningspaus. Så när jag såg att det fanns plats kvar på träning på Kopparhult senare i höst anmälde jag Delfi. Dels för att se var vi står (om några veckor), dels för att steppa upp gemet – både före och efter dessa träningstillfällen.