I bilen på väg till och från hundträningen häromdagen lyssnade jag på ett poddavsnitt av Kropp & Själ (P1, Sveriges radio), om att leva – eller stå ut med – ovisshet. De kopplade bland annat ihop temat med Covid-krisen och att många mår dåligt av osäkerhet och ändrade livsvillkor, medan andra tar det bättre. Programmet gästades av bl.a. psykolog och psykoterapeut Anna Kåver, som skrivit boken med den fina titeln Dansa mjukt med tillvaron.

Jag är själv (inte så) lite av ett kontrollfreak och vissa av de situationer som kom upp i programmet lät i mina öron mycket obehagliga. Min erfarenhet säger dessutom att när man väl någon gång släpper på kontrollen lite – nyligen i samband med pappas isolering, eller i hundträningen – ja, då går det ju självklart galet och man får bara ännu mer vatten på sin kvarn: Nähädu, där borde du allt ha sett till att behålla kontrollen när du kunde, se nu hur det gick…

Men vad gäller just ändrade levnadsvillkor klarar jag nog ovisshet ganska bra, jag har ju läst min Susan Jeffers (Feel the fear and do it anyway och Embrace uncertainty) och kastat mig ut i ovissheten på olika sätt i livet. Och det har gått riktigt bra – det stärker, såklart. Jag tror mycket på det där med att sortera ut och lägga energin på det jag kan påverka/kontrollera och acceptera det jag inte kan påverka… Det gäller ”bara” att ta reda på skillnaden.

När det gäller livet med hund kastar vi oss också ut i ovissheten med varje ny individ vi tar hem… Vi köper en valp från en seriös uppfödare som verkligen prioriterar hälsan, vi kollar linjer bäst vi kan i olika register, träffar i bästa fall föräldrarna osv. En del accepterar ovisshet fram tills det är dags att röntga hunden, andra svävar hellre i ovisshet fram tills eventuella problem visar sig. Kan man inte acceptera ovissheten i fråga om höftstatus köper man hellre en vuxen, röntgad hund – men får istället med sig hela den hundens ”bagage” av upplevelser som man inte har en aning om. Men ovissheten – naturligtvis inte bara när det gäller hälsa – när vi köper valp eller vuxen hund kastar vi oss gärna ut i. Många gånger. Embrace uncertainty, som sagt var.

I helgen var det dags att lägga tävlingsspår, och jag fick samtidigt testa det senaste tillskottet i regnklädesgarderoben… Jag tycker tyvärr att många regnkläder lovar runt, men håller tunt. Förra vintern reklamerade jag en vinterparka som skulle vara ”100 % waterproof” men definitivt inte var det. Jag tror att vi svenska kunder är för dåliga på att skicka tillbaka dålig kvalitet till tillverkarna, så de har kunnat hålla på och prångla ut värdelösa regnkläder. Därför valde jag nu ett tyskt märke, för är det några som är kräsna och krävande kunder, så är det tyskarna. Dessutom utgör de en gigantisk kundmassa, som också är mycket aktiva i olika diskussionsgrupper på FB etc. En maktfaktor. Nu får vi väl se hur det blir med den här regnjackan – de flesta håller hyfsat tätt fram till den första tvätten… – men än så länge får den tummen upp.

Efter spårningen var det dags för lydnadsdelen på klubben, ett bra tillfälle att få inspiration för träningen! Ekipagen var väldigt duktiga, och även om flera hundar inte direkt jublade över att lägga sig, eller krypa, i det blöta gräset, så gick det ändå riktigt bra. Det är inga korta lydnadsprogram de ska ta sig igenom, redan i lägre klass, som det här var.

Lagom tills aktiviteterna på klubben var slut och jag därefter hade gått runt Kroksjön med hundarna… så sprack det upp och var soligt fram till solnedgången…

Men då satt jag i soffan med min nya (lånade) bok av Svetlana Aleksijevitj, som de senaste dagarna fått ”reklam” av den belarusiska regimen. Det var i alla fall i kommentarsfälten till en artikel om henne och om hur hon riskerade att gripas för sin regimkritik, som jag fick tips om Zinkpojkar.

Idag var jag på kurs halva dagen. Det var en dirigeringskurs som hade kunnat passa Femma, men hon löper ju och det här kändes inte som en kurs för Delfi. Så för ovanlighetens skull lämnade jag hundarna hemma några timmar och åkte på kurs själv, som åhörare – det är inte helt fel det heller. Vädret var däremot helt fel; blåsigt och regnigt, och de som hade varit på kurs även på förmiddagen var allt bra frusna mot slutet av dagen. Jag fick i alla fall testat mina regnkläder även denna dag, och jag var hyfsat nöjd – jackans enda svaga punkt (än så länge!) verkar vara ärmsluten, där det blir blött och kallt inpå tröjorna jag bär under.

Själva kursen var i alla fall riktigt bra; flera tankeställare och väldigt generöst med tips. Alla deltagare fick tränarens uppmärksamhet och individuella tips… Hade det inte regnat så förbaskat hade jag skrivit så pennan glödde, men nu fick skrivblocket mestadels ligga insvept och skyddat i sin plastpåse… Men jag fick med mig flera bra övningar som jag har lust att gå ut och köra å det snaraste.

Hundarna hade klarat sina ensamma timmar hemma fint, dessa två bjuder aldrig på några otrevliga överraskningar när man kommer hem (Piaf gick gärna på jakt efter mat i kökets lådor och skåp om hon kom åt…). Bara två nyvakna vovvar som möter en i dörren. Ibland när Femma varit helt ensam hemma får man till och med vänta lite innan hon orkar maka sig ur soffan för att komma och hälsa, det är väl i coolaste laget ändå, va. Jag är i alla fall väldigt nöjd med att veta att de chillar lugnt medan jag är borta, trots att de har tillgång till hela huset.

Nöjd är jag också med att det ska bli bättre väder i morgon – regnkläderna ska få vila.