Igår hade vi den andra – och sista – dubbelbokade måndagen, med bruksspår-kurs på förmiddagen och jaktträningskurs på eftermiddagen. Bara roligt! Även om det inte kändes så ett tag…

Eftersom jag anade att jag inte skulle hinna hemom mellan kurserna idag, så var det extra noga att jag fick med mig alla prylar för de båda kurserna redan på morgonen, och att jag fick med mig kläder för alla eventuella väder. Sedan fick jag i vanlig ordning ont om tid på slutet, men kom i alla fall iväg i såpass god tid att jag skulle komma fram några minuter före kursstart… Däremot insåg jag snart att mobilen som jag hade satt på laddning, den låg kvar hemma. Det fick den väl göra den här dagen, då, nog kan man väl klara sig utan mobilen en dag när man dessutom ska vara fullt upptagen med kurs. Vad kunde gå fel? Jag hade full koll på vart jag skulle och inte hade väl jag missat att tiden hade ändrats just den här dagen…?

När jag kom fram var det tomt på parkeringen. Och ingen telefon. Däremot hade jag turen att ”min” frisersalong var öppen, och jag kunde gå in och låna telefon för att surfa fram instruktörens nummer och ringa henne. Ja, så stod det då klart att just idag var tiden satt en kvart tidigare än vanligt, så de hade åkt iväg – efter att ha ringt mig på min telefon som låg hemma… – och var på väg med bilarna till ett helt annat ställe som låg åt samma håll jag kommit ifrån (jag hade alltså mött dem på vägen…). Jag fick en vägbeskrivning och satte fart ditåt.

För att göra en rörig historia lite kortare: Flashback till tiden före GPS och smart-telefon, när man var ute och snurrade på helt okända och mer eller mindre omöjliga vägar – gärna ute på den franska eller tyska landsbygden – som tog slut mitt ute i ingenstans, och rätt vad det var fick man backa tillbaka… – på väg till olika kurser och tävlingar. Pust! Till slut, eftersom jag ändå bara var någon kvarts bilväg hemifrån, så åkte jag hem och hämtade telefonen, fick en pyttelite reviderad vägbeskrivning som gjorde vägen solklar – och cirka en timme försent kom jag fram till fälten, som var väl dolda av skogen längs den väg jag irrat runt på tidigare… Men det var ju två timmar kvar, så klart värt det ändå.

Dessutom fick Femma vara aktiv på kursen, trots höglöp, vilket jag inte hade räknat med, och hon fick träna på lite extra klurig spårteknik, så värdefullt. Monica gav även svar på alla frågor jag samlat på mig sedan sist, så nu är vi redo för fortsatt träning och utveckling i spårskogen.

Eftersom vi hade närmare hem nu hann jag ändå hem mellan kurserna och kunde lämna Femma hemma. Egentligen skulle ju hon ha deltagit även på eftermiddagens kurs, men nu fick Delfi ta hennes plats istället. Lycklig Delfi!

En övertaggad Delfi var det, som för första gången på flera månader fick komma ut och träna på Kopparhult, och ännu längre tid sedan hon fick träna i grupp. I alla fall i början var hon övertaggad, men hon kom snart ner på jorden och var riktigt skön att köra. Så fick vi också – som vanligt – ett roligt och klurigt upplägg där det gällde att samarbeta för att få in apporterna.