Jag vaknade först, som vanligt. Låg och klappade Delfi med ena handen och Femma med den andra. Det är bland annat därför det är bäst att ha två hundar, tänker jag: två händer – två hundar. Sedan vaknar en av dem till lite extra och kommer och säger godmorgon till mig uppe i ansiktet, och då brukar även den andra vakna och göra detsamma – sedan ska de käftfäktas lite. Jag tycker att Femma och Delfi har fått bättre kontakt sinsemellan de senaste månaderna, och Delfi har blivit myclet busigare. Tidigare var det Piaf och Femma som lekte mest och Delfi tog sällan för sig. Kanske ännu en fördel med att ha två i stället för tre hundar – ingen behöver bli utanför.

Igår hade vi privatträning hos Kopparhult, och det visade sig snart att Femma fortfarande tycker det är väldigt onödigt att springa över leriga fält för att hämta apporter; det trippas på tå för att åstadkomma så lite skvätt under magen som möjligt… Jag får fundera lite till över detta – för jag vet att hon inte är lika noga med det där i aktiviteter där hon verkligen är motiverad. Busmarkeringar med boll, exempelvis. Och häromdagen busade hon med en ny goldenkamrat på en lerig gräsmatta, och efter det var hon inte vacker syn… men roligt hade hon haft! Jag har också sett henne spåra genom blötmark – även vintertid – och det bekommer henne inte det minsta. Så att…

Men vi gick snart över till att gå en lååång walkup längs fältets kanter istället, med olika typer av markeringar – enkla och dubbla, svåra och enkla – in i skogen, upp på klippor, över diken etc. Det blev alldeles kanoners för oss, och jättebra att få träna på den typen av markeringar också, plus att gå på linje. Jag älskar verkligen att gå walkup – och det passar Femma superbra också.