Hjortarna strövar förbi ute på ängen, och jag får äntligen se den ståtliga bocken som troligtvis var den som brölade för fullt dygnet runt under en vecka fram till för några dagar sedan. Han har det lugnare nu, och åh så tjusig han är med sin krona (näst längst till höger på min suddiga bild).

Nu blir de snart ”lovliga” för jägarna igen och som alltid håller jag tummarna för att varenda en av hjortarna här hemma klarar sig, även om jag också vet att det inte blir så och att även denna flock behöver hållas efter. Min inställning till jakten är verkligen delad.

Men jaktträning är i alla fall kul, så gott som alltid. Igår var vi på gruppträning på Kopparhult, och vi körde stoppsignal och sidskick till olika minnesområden varvat med skick till sökområde och markeringar över vittringsområden. De förstnämnda delarna klarade Femma riktigt bra, medan den sistnämnda var lite svårare. Det stämmer bra med uppfattningen jag redan hade, att vi har kommit längre med sid-dirrarna än med skicken vidare bakåt, så det är bara att göra läxan…

Jag var extra nöjd med känslan vi hade idag, trots lite dassigt väder och blöta fält. Stämningen var riktigt bra i gruppen och Femma tyckte nog att upplägget påminde lite om en walkup, med alla vändningar till och från olika områden – och hon fick sina sociala lekbelöningar som pepp. Det var uppenbart att även hon hade en go känsla ända in i slutet, och det tar jag som bekräftelse för linjen vi slagit in på de senaste veckorna. Den ska vi fortsätta att följa.

Nu hade jag redan bestämt mig för ett köp när vi kom till Kopparhult, annars hade man ju kunnat tänka sig att se det som en extra belöning för väl utförd träning: ett nytt ulltäcke, så nu har Delfi och Femma varsitt skönt, värmande täcke i vadmal. Så snygga färger!

Jag älskar ju själv att bära ullstrumpor, merino-underställ, ylletröjor (lusekofta, halleluja!), så självklart ska hundarna också ha varsitt ulltäcke…