Jag hade bestämt att Femma skulle få en vilodag idag – endast promenader, inget annat.

På eftermiddagen fick hon följa med mig ut på ängarna och lägga ut några apporter – sedan fick hon gå in, och istället var det Delfi som fick plocka in apporterna tillsammans med mig. Hon var sååå taggad efter att ha sett Femma och mig gå iväg med dummie-väskan full av apporter… Så hon fick först blåsa ur sig lite genom att söka efter tennisbollar på den vildvuxna ödetomten. Sedan var det dags för lite ordning och reda och fotgående… Ack, ack, ack. Det är inte lätt, men det blir inte bättre om vi inte jobbar på det… Och även där vägrar jag numera att bli sur på hunden. Delfi gör vad jag har tillåtit henne att göra, så varför ska jag vara sur på henne? Det är mig själv jag är sur på, som inte gjort min del av arbetet. Nu vet jag att hon kan arbeta och fokusera även i högt energiläge, men jag vill fortfarande förmedla att det är EN viss position som leder till arbete. Det svåra är att vara konsekvent. Idag var jag inte konsekvent, inte i alla skicken. Men i morgon är en annan dag…

Däremot var det ännu ett pass där Delfis och mitt samarbete fungerade riktigt bra. Jag hade lagt ut apporter vid gamla, kända områden, men också vid flera punkter mellan gamla punkter för att verkligen träna på att ta den riktning jag visar och inte den hon tror… Sedan var det en punkt ute på fältet som blev väldigt svår – och där skyller jag dels på avståndet som gjorde att jag hade dålig koll på området, dels på mörkret som föll just då. Just på den punkten fick jag gå närmare så att jag fick koll på vart jag skickade Delfi… men övriga skick gick såpass bra så vi låg nog ungefär på 80-20-gränsen; 80% rätt, 20% fel – annars hade det varit för lätt eller för svårt.

Det var alltså ännu ett pass som säger mig att nu måste jag jobba, jobba, jobba på det där med följsamheten och positionen vid sidan. Just do it!